Det borde vara omöjligt att få ihop de här delarna till en sammanhållen enhet. Pernilla Andersson rör sig ledigt i Melodifestivalsammanhang, i stilla klassisk svenskspråkig pop och i rock’n’roll-kretsar, utan att hennes trovärdighet påverkas negativt i någondera kontext. Sådant borde inte kunna gå.
Nyckeln finns i skivetiketten, och där finns också essensen i hennes musik. På Metronome höll de artister till som på 60- och 70-talet var politiska och samtidigt låg på Svensktoppen. Där kunde man vara poetisk och banal om vartannat, där kunde man vara naturromantisk i en Runmaröpsalm, socialrealistisk med en Boxar-Göran ochpopsentimental med Som steg på månen (även om just den ligger närmare den dåtida Metronome-konkurrenten Polars unga hopp Ted Gärdestad, inte bara i astronomimetafor). Den balansen behärskar Pernilla Andersson, och utöver sådana höjdpunkter har hon här den goda smaken och förmågan att göra sin andra Olle Ljungström-tolkning i en psalmlik och värdig Nåt för dom som väntar.
Metronomes producentlegend var Anders Burman, och när Pernilla Andersson som vanligt producerar sig själv skapar hon på samma sätt som han brukade göra en naturlighet, en värme och en närhet i soundet. Det är rätt inramning för en röst med just de kvaliteterna, och det borde säkra hennes plats i det absoluta toppskiktet bland såväl svenska producenter som svenska artister.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
