Det här hade kunnat vara en fantastisk skiva. New Orleans kung Allen Toussaints svängigaste låtar, ursprungligen framförda av folk som Art Neville, Betty Harris och inte minst Lee Dorsey. Samme gigants hungriga piano, som rullar lika sjösjukt som salig Professor Longhairs. The Crescent City Horns riktigt smällfeta blåssektion. Anthony Browns flyhänta gitarr, lika smidig i Curtis Mayfield-pastischer som i ryckiga New Orleans-rytmer. Till och med Steve Nieves orgel, mer trögflytande än den tjockolja som ofelbart flyter in på västkustens stränder varje sommar. Hur skulle det kunna gå fel?
Problemet är förstås huvudpersonen. Att hjälpa Allen Toussaint tillbaka till torra land efter att han blivit av med alla sina ägodelar i New Orleans stora översvämning är vällovligt och sympatiskt, men det gör inte Elvis Costello mer lämpad att sjunga New Orleans-n’n’b. I stötiga nummer som Wonder Woman håller Elvis Costellos torra röst riktigt bra, men nyskrivna The Sharpest Thorn är lika alert som Van Morrisons sömngångarballader från förra decenniet. Så ofta som möjligt försöker Elvis Costello dessutom visa upp den jazzfrasering han tränat ända sedan My Funny Valentine, och det blir som vanligt aldrig bättre än vad du kan höra i baren på närmaste stadshotell.
Ändå förmår omgivningen lyfta The River in Reverse till höjder som Elvis Costello inte varit i närheten av de senaste 15 åren. När Allen Toussaint själv kliver fram till mikrofonen i gungande Who’s Gonna Help Brother Get Further? är det i det närmaste oslagbart. Om Elvis Costello hade vågat rationalisera bort sig själv hade hans hjälpinsatser aldrig kunnat ifrågasättas.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
