Jim James har gjort det till en vana att släppa ifrån sig soloalbum, sidoprojekt och coveralbum mellan sina mer ambitiösa My Morning Jacket-album, och här fokuserar han på sent 60-tal och tidigt 70-tal. Han blandar välkända sånger som The Beach Boys I Just Wasn’t Made for These Times och en djupt sorgsen akustisk tolkning av Sonny & Chers Baby Don’t Gomed mer udda val från tidigare eller senare delar av nittonhundratalet, från Irving Berlin till Abbey Lincoln.
Med respektfullt handlag hanterar han Crying in the Chapel, och med bara akustisk gitarr och en röst påfallande nära den unge Willie Nelsons är hans Funny How Time Slips Away strålande. Men även om här även finns någon överraskning, som det lite udda covervalet av Emerson, Lake & Palmers Lucky Man, är Tribute to 2 mer en stund av trivsam igenkänning än något mer spännande.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
