– Jamen, ska ni verkligen ha gitarrpålägg i 36 kanaler?
Till och med Chris Lord-Alge, producent med en dokumenterad förtjusning i det mest storvulet svulstiga började känna sig mätt. Men han hade aldrig mött Manic Street Preachers förut.
– Bara 36? Då finns det ju flera lediga. Vi kör en gitarr till, och sedan lägger vi till stråkmaskin bara för säkerhets skull, så att det inte finns risk för en enda tyst och tråkig stund.
Likt Obelix med ett litet inbillat hålrum i magen som ursäkt för ännu ett helstekt vildsvin ägnar sig Manic Street Preachers åt överlastningsexcesser som får U2 att verka subtila och försiktiga, enligt principen att ju högre man gastar desto fler lyssnar.
Men istället får det oss att sänka eller rent av stänga av, när de smarta poplåtar James Dean Bradfield och Nicky Wire faktiskt då och då får ihop effektivt begravs under gitarrmassorna. Stackars Nina Persson, som försöker sjunga duett på förstasingeln Your Love Alone Is Not Enough drunknar helt, och efter fyra recensionsobligatoriska genomlyssningar av Send Away the Tigers, inklusive en gömd cover av Working Class Hero (jamen, någonstans går väl ändå gränsen för parodi?), är det dags för undertecknad att lägga in sig på gitarr-rehab.
