Ett tredje Babyshambles-album. Räck upp handen den som på allvar trodde att Pete Doherty skulle komma så långt. Ännu mer osannolikt vore att ett sådant tredje album, sex år efter det förra, till på köpet skulle vara hans kanske mest genomarbetade och sammanhållna album hittills (utom de rena fjanterierna i titelspåret), men så är faktiskt fallet. Och även om det därmed också är hans tråkigaste album måste vi ändå glädjas å hans vägnar, och njuta de fragment av sprucket angelägen gitarrindie som ändå dröjt sig kvar till exempel i Maybeline och mest i pärlan Seven Shades of Nothing.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
