Man kan föreställa sig hur producerande Daniel Lanois slickade sig om läpparna inför uppdraget. Neil Young på väg till studion utrustad enbart med sin gitarr och sånger om sin svunna ungdom och om livet – här fanns storslagna sentimentala ljudlandskap att forma. Men icke. Neil Young har förlorat vänner igen och ser hela skiten gå åt helvete, så han är mer sorgsen och förbannad och har inget tålamod med finsnickerier utan skruvar upp dist-effekterna till max. Den följsamme Lanois adderar ekon, loopar och subtila elektronik, och i kombination med Neil Youngs ilskna oljud – och ett par insprängda stilla akustiska sånger som kontrast – och en genomgående låtkvalitet nästan på Tonight’s the Night-nivå gör det Le Noise till Neil Youngs mest angelägna skiva på mer än ett decennium.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
