Vi avhandlar det biografiska först. The Rolling Stones är ett rockband från London som blev jätte-jättepopulära på 1960-talet och har fortsatt att vara jätte-jättepopulära genom drygt sex decennier. Bandets mest kända läderansikten är sångaren och munspelaren Mick Jagger och gitarr-magikern Keith Richards.
När slide-gitarristen Brian Jones först knarkade sönder sig och sedan dog under mystiska omständigheter i en pool, ersatte bandet honom med virtuosen Mick Taylor. När Taylor lämnade gruppen för att slippa bli heroinist, handplockades en kille som heter Ronnie Wood – tidigare gitarrist i världens näst bästa boogie-rockband, Faces. Han var inte lika brydd om substansberoenden.
Bill Wyman som spelade bas hoppade av i början av 90-talet, han ersattes aldrig officiellt och rytmsektionen blev heller aldrig lika bra utan honom. Trummisen Charlie Watts dog 2021 och går inte att ersätta. Men Rolling Stones tog in Steve Jordan, som Charlie pekat ur som ersättare ”om det behövs”, och han är så jävla bra på trummor att han ändå lyckats ersätta herr Watts.
Från början av 1960-talet och fram till den kreativa peaken i början av 1970-talet var Rolling Stones världens odiskutabelt bästa band. Efter 1972 har de befunnit sig på ett sluttande plan, även om guldklimpar som albumen Some Girls och Tattoo You inte saknas.
Så går vi över till konsumentrådgivning. Fokus Musik avråder er från att lägga era surt förvärvade lönepengar på en fysisk utgåva av Foreign Tongues. Oavsett vad andra publikationer vill få er att tro är den endast marginellt bättre än föregångaren Hackney Diamonds från 2023. Samma odynamiska producent har anlitats, låtmaterialet är svagt, många textrader är rent genanta (”me and you we’re separated like…Korea!” vinner första skampris) och ofta är Keith och Ronnie så anonyma i mixen att Foreign Tongues känns som en Jagger-soloskiva. Men streama den, det kan ni göra. Och då är följande spår hörvärda, medan resten både kan och bör skippas.
Inledande Rough And Twisted är härligt bluesrockig och tung, nästan som Chicago-bluesen på utmärkta Blue & Lonesome från 2016. Den skivan borde nog för övrigt ha blivit Stones svanesång i studion, det hade varit ett mycket värdigt avslut. I Jealous Lover sjunger Jagger med sin fjolliga falsett som i Fool To Cry eller Beast Of Burden, det är såklart kul! Man får ge honom en eloge för hur otroligt bra han har skött om sina stämband genom åren.
Divine Intervention har boogie-häng och äntligen väver gitarrerna ihop sig någorlunda till Stones signatursound – det kluckande, pluckande, och växelverkande ljudet som tonsatt livet för smått bisarrt många generationer människor. Ringing Hollow är släpig countryrock som Stones gjorde så vansinnigt bra i ungdomen. Det receptet funkar fortfarande kanon, och Ringing Hollow är det starkaste spåret på Foreign Tongues med god marginal. Mick och Keith sjunger rätt ljuvligt ihop och textmässigt skärper sig Jagger betydligt med en historia om ett sönderfallande USA.
Some Of Us är det obligatoriska spåret för Keith-sång. Och den är inte så dum, en behaglig ballad med Keefs åldrade röst och några av de där ackorden han firar av som ingen annan med sina knotiga och vackra fingrar. Back In Your Life är en powerballad och knappast en fantastisk sådan. Men den har flera härliga och långa Ronnie Wood-solon, det blir man lite lycklig av.
Foreign Tongues avslutas med en skränig akustisk cover på Chuck Berrys Beautiful Delilah. Ja tack – men varför låter inte hela skivan såhär? Ronnie Wood på ljuvlig slide, attityd, sväng och rå produktion. En befrielse för öronen. Inspelad på en gammal bandare i mono? Jag kan inte svära på det, men den enkla inspelningen klär Mick, Keith och Ronnie löjligt mycket bättre än Andrew Watts Burning Man-kostym. Gör en sån här skiva som trio, plus Steve Jordan, så är allt förlåtet och Stones kan accelerera in i 30-talet med stil!
En märklighet behöver noteras. Att det inte går att höra exakt vilket spår gästande Chad Smith spelar trummor på är kanske inte så konstigt, speciellt som produktionen slätar ut det mesta av rytmen till något ganska generiskt. Men tydligen ska Steve Winwood och självaste Paul McCartney medverka! I alla fall kan man läsa sig till det – hörs gör dom inte. Det säger rätt mycket om hur felproducerad Foreign Tongues är.
