James Petralli har hyllat det genuina i att spela tillsammans och samtidigt, men när pandemin slog till just när han flyttat från Austin till LA fanns det alternativet inte att tillgå. Istället har han fullständigt givit sig hän åt digitaliseringens möjligheter inte bara till pålägg och experimentation utan också till fjärrsamarbeten. Det har inneburit att White Denims tolfte album är fullproppat med musiker, både forna bandmedlemmar i Austin och långväga gäster som Midlakes Jesse Chandler.
Light On är en välkammad och vänlig jazzpopig inledning, men bland de udda ljud som flimrar förbi i hörlurarna märks till exempel plastankor. Ännu mer krånglar alternativpopen i Econolining med taktbyten och flöjter , och när den följs av den omedelbara och snillrika poppärlan Flash Bare Ass, som sneglar ända tillbaka till Sir Douglas Quintet men adderar detaljer som skrivmaskinsplingande och vocodereffekter, anar man att albumet kommer att en synnerligen eklektisk resa.
Men från och med Look Good landar sedan 12 mjukt i den eleganta soul som dominerade förra årets Raze Regal & White Denim Inc. Den effektiva bubblande soullåten med varma synthar och återhållen rytmsektion svänger snyggt i James Petrallis vokalsamarbete med Jessie Payo och Austins souldrottning Tameca Jones, och så fortsätter sedan albumet. Ofta påminner det om när Destroyer fördjupade sig i Steely Dan-referenser, och Stevie Wonders 1980-tal verkar ha haft en hedersplats på mixerbordet i känslosamma soulballader som I Still Exist med fint virvlande stråkar.
Second Dimension går djupare in i den mer virtousa soulmusiken, med udda taktbyten och kvittrande flöjter, och i Your Future As God tippar det över i alltför tillkrånglad musikerfusion.
Det hämtar White Denim igen med en utmärkt avslutning. Först med Eric Slick- och Jared Samuel-samarbetet Hand Out Giving som har drag av en Bee Gees-ballad från sent sjuttiotal, om du kan uppfatta en sådan referens positivt. Och sist med Precious Child, en nästan stillastående soulballad där James Petralli viskande över blåset formulerar någon sorts programförklaring om att våga fortsätta vara ett barn i sitt skapande. Må han fortsätta lyckas i den ambitionen.
