Varenda Van Morrison-skiva de senaste femton åren har hyllats som en återgång till piggare dagar. Av någon enstaka recensent per skiva, den recensent som just den gången drunknat i minnen av hur den rundhyllte surkarten en gång vräkte ur sig den kaxigaste rhythm-’n’blues och den smartaste blåögda soul en irländare någonsin hasplat ur sig. Eller blivit nostalgisk över hans filosofiska och religiösa meditationer. Det stora flertalet recensenter har ändå behållit sin sans, och varje gång suckat, gäspat och himlat med ögonen inför ännu en skiva av trötta bluesparafraser, oavsiktliga rock’n’roll-karikatyrer och sega pratbakgrunder. Sån långsam och planlös blues med saxsolo finns även i ganska stor omfattning på What’s Wrong With This Picture.
Men för första gången på mycket länge finns också annat. Här finns inspirerade soulgitarrer i Evening in June och Get on With the Show, här finns gott om den klassiska jazz-etiketten Blue Notes rare groove-Hammond, här finns exemplarisk rockabilly (!) när Van Morrison gör om Lightnin’ Hopkins You Better Watch Yourself till Stop Drinking, här blir bluesen ibland inspirerad av Jump’n’Jive och ibland Harry Belafontesk västindisk som Once in a Blue Moon. ”I don’t have no hit record/ I don’t have no TV show/ Tell me why should I have to live in this goldfish bowl”, sjunger Van Morrison i självironiska – bara en sån sak – Goldfish Bowl, och den här gången är det min tur att påstå att the Belfast Cowboy är tillbaka. Men det blir nog varken hit eller TV-show den här gången heller.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
