Epitet som ”odjuret” (den ständiga rubriken när han var gift med ”skönheten” Julia Roberts) är lika missvisande för Lyle Lovett som ”countrysångare”. Utan hans självförklarande Large Band och med en inte särskilt subtil bort-från-storstaden-romantik blir det dock mer Texas och mindre jazz, storbandsblues och gospel, och med ett knippe covers insprängda i det egna materialet hade det kunnat bli mindre av Lyle Lovett dessutom.
Nu blir det inte så. Dels styr Lyle Lovett undan från den sortens grynnor genom att han är så mångfacetterad, med en förmåga att med bibehållen övertygelse blixtsnabbt växla från känslosam poor lonesome cowboy-singer-songwriter till charmerande Broadway-entertainer. Men framför allt ror han sitt projekt iland eftersom han är en så profilstark sångare att han äger allt material han gör, vare sig det rör sig om låtar av Townes Van Zandt (jo, igen) eller Vince Bell (jo, igen) eller som förr av Charlie Chaplin, Randy Newman eller Tammy Wynette.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
