Vi var många som trodde att Evan Dando skulle ta över efter Kurt Cobain. Han var på god väg att ärva både Courtney Love och rollen som drogoffer, men dessutom hade han i högsta grad både utseende och musikgenialitet nog att göra honom till Cobains arvtagare också av den största publiken.
Men efter en sejour som hangaround till Oasis, av alla människor, försvann han. Ökenvandringen varade i sju år, och hans första och hittills enda studioalbum som soloartist för tre år sen rönte inte tillnärmelsevis den uppskattning den förtjänade. ”I’m sick of selling solo T-shirts”, hävdar han nu som orsak till att han och hans gamla punkförebilder från Descendents och Black Flag plockat upp det avlagda bandnamnet igen.
Jo visst. Ändå finns det en logik i att kalla sig The Lemonheads igen när Evan Dando överger de senaste årens singer-songwriter- och americanaförsök för att än en gång spela högenergipop med attityd och tempo hämtat från punken. Med slagordet ”If it ain’t fixed – don’t break it” kastar han sig över kristallklara melodier med samma attack som i sina glansdagar. Det är så koncentrerat och koncist att gästande åldermän som Garth Hudson och till och med grungefarfar J Mascis har svårt att göra sig hörda i slamret. Inte för att det gör något, det är Evan Dando och ingen annan vi har längtat efter.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
