Själva vill de gärna relatera till The Cramps, men The Jim Jones Revues sätt att förhålla sig till Jerry Lee Lewis kommer egentligen från ett helt annat håll. Med en röst av grovt sandpapper placerar Jim Jones sin trios musik intill hur några brittiska band lät i sina allra tidigaste inkarnationer. Mott The Hoople i sin boogie-period, pre-Bowie, och Slade innan platåskor och spegelhattar ägnade sig åt exakt samma sorts grovhuggna ur-rock’n’roll utan finess eller dynamik för 40 år sedan. Sedan insåg de det tröstlösa i det, både estetiskt och ekonomiskt, och sökte nya och glammigare vägar. Låt oss hoppas att även The Jim Jones Revue hittar rätt så småningom.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
