Morrissey brukar vara en utmärkt talangscout. Han uppmärksammade oss på både Suede och The Thrills långt innan de blev allmängods. När han nu talar sig varm om irländska Pony Club är det en rekommendation värd att ta på allvar.
Inte heller den här gången misstar sig Moz på talangen. Marc Cullen sjunger sina underfundiga kärlekstexter med en röst som ligger nära Jarvis Cockers mix av arrogans och osäkerhet, och hans låtmaterial har sådana kvaliteter att Family Businessutan problem kan konkurrera med vilken The Best Britpop Album… Ever som helst.
Men däri ligger naturligtvis Ponnyklubbens problem. Med lite stelbent Motown-blås, Pulp-ljudande Dorset Street och Buried in the Suburbs, som kunnat vara en hit från Blurs tredje album, är Family Business en hopplöst otidsenlig skiva. Den hade varit sensationell för tio år sedan, men idag känns den så daterad att den unkna doften effektivt utplånar låtarnas fräschör.
Låt inte Ponnyklubben vara varken början på en britpop-revival eller ett tecken på vad vi kan vänta oss av Morrisseys You Are the Quarry om drygt en månad. Snälla?
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
