Love Antell och hans Florence Valentin var på allas läppar för ett par år sedan, när deras lyckliga Dexys Midnight Runners-lån och If-the-kids-are-united-they-will-never-be-divided-texter förhöjde puls och feststämning på ett oändligt antal klubbar och festivaler. Risken finns att någon nostalgisk festprisse springer och köper Johnny Drama på de meriterna. Men egentligen gav Love Antell oss ett Dexys-tributeband att njuta av live, varken mer eller mindre, och inte ens mitt i all hype förmådde debut-ep:n Allt dom bygger upp ska vi meja ner leda till något annat än en gäspning. Sedan dess har hypen dragit vidare.
Det har Florence Valentin också. Nu är det inte längre hälften så Dexys-blåsigt, utan mer avskalat med lite påhängd Big Bengt-rekvisita i form av fioler och någon banjo. Ska vi nödvändigt tala Dexys får det i så fall bli Too-Rye-Aye, men utan smarta popsånger eller sprittande entusiasm. Och vad vore Kevin Rowland utan feber?
De kamptexter som Östermalmspojken Love Antell förenade Haninge-kidsen med för ett par år sedan har blåst bort med Love Antells alla vindmetaforer. Istället finns här någon enstaka slentriansommaräng, men annars är det rostiga cyklar, höstlöv som faller, tomma perronger och vintertidtabeller mest hela tiden. Svensk rocktradition, helt enkelt, men långt ifrån dess mästare. För vad vore Ulf Stureson utan visdom och tragedier?
Framför allt sällar sig Love Antell till den allt större skaran Håkan Hellström-wannabes med slarvigt sjungen upptempo-pop med olycklig kärlek till namngivna flickor och lite kvarglömt blås i bakgrunden. Men det är något väsentligt som fattas, för vad vore Håkan Hellström utan entusiasm eller eufori? ”Vart tog alla dagsländor vägen sen?”, undrar Florence Valentin. Några av dem tas under Johan Johanssons vingar och får agera knappt hjälpligt substitut i väntan på att Håkan ska finna formen igen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
