Uppenbarelseboken är uppskakande och ödesmättad läsning. Men det är en text som är lika omtumlande också genom sin poesi och sin skönhet, och på samma sätt förhåller det sig med Bill Callahans Apocalypse. Grovhugget och dramatiskt som sig bör, men melodierna är lika vackra och trösterika som Höga Visan.
Mest överväldigande är episka America, som gör upp med hanteringen av ursprungsbefolkningen, Vietnam och Afghanistan i en bisats och dröjer sig kvar aningen längre hos David Letterman i sin suggestiva groove med friformsansatser. Den är inte ensam om att verka korsbefruktad av den Callahan-cover som Gil Scott-Heron gjorde till titelspår på sitt senaste album. Här fladdrar tvärflöjter tätt över en gitarr som har avsevärt mer med soul än med altcountry att göra.
Så om du skulle säga att det gått inflation i ordet ”geni” får vi väl kalla Bill Callahan gudabenådad istället.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
