Det finns en särskild PRO-förening på Manhattan där inträdeskraven utöver ålder också rymmer skinnpaj och NYC-romantisk rocklyrik. I den tar Willie Nile stolt plats med sin utmärkta och traditionellt newyorkska rock. Med If I Ever See the Light får han sitta intill Bruce Springsteen, med Life on Bleecker Street bredvid Lou Reed, och i och på andra håll fraterniserar han med soundet från Dion, Willy DeVille, Brian Setzer och Garland Jeffreys.
Forna föreningsmedlemmar saluteras i en cover av föreningskamraten Jim Carrolls People Who Died, och med God Laughs vågar han till och med provsitta hedersnewyorkaren Joe Strummers tomma stol.
Som om inte det romantiserandet vore nog drar han i titelspåret från stan med bara en gitarr och en väska, som han lärde sig när han först läste Jack Kerouac i slutet av sextiotalet, och excellerar i klassisk amerikansk billuffromantik/ortsnamnsgeografi, inklusive namncheckande av ikoner som Elvis och pastor Green.
Att hans rockmusik är så proppfull av klichéer och igenkännbara kulturmarkörer är lätt att förlåta (för att inte säga till och med njuta) när den är utförd med all den kompetens och finess man kan förvänta sig av den här sortens för evigt kommersiellt förbisedda kritikerfavorit som vi nog gärna skulle vilja fortsätta att benämna ”talang” och ”pophopp” trots att han fyllt folkpension.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
