Länge verkar det omöjligt att tycka om The Peppermints. De låter precis som din hemstads sämsta punkband, du vet bandet med en trummis som tror att hans uppdrag inte är att hålla takten, utan som istället hamrar exakt varje gång som den omusikaliske kompgitarristen bestämmer sig för att dra handen över slumpvist utvalda strängar. Och som dessutom missar med någon halv sekund varje gång. Skivomslagets fula parafras på Nya Testamentets sista måltid, urspårat till både fylleslag och matkrig, spär på intrycket av att den enda ljusstråle som borde få beröra den här CD:n är en svetslåga.
Till att börja med går det bara att hitta ett enda försonande drag med Jesüs Chryst, nämligen att nästan ingen låt är längre än 90 sekunder. Längre hade varit tortyr. Men med tillvänjning blir deras atonala skrammel först uthärdligt och så småningom riktigt drägligt. Naturligtvis, för räknar man in både The Animal Collective och Mars Volta bland sina vänner finns det förstås mer komplicerade bottnar bakom den röjiga ytan. Plötsligt ler man åt Yes It Is (Tourettes på riktigt), och fnissar åt beskrivningar av de problem det innebär att ha en kärleksrelation till sin Cousin. Onion Salad är ett hedonistiskt manifest, och det börjar kännas dags att gräva fram sina gamla Teenage Jesus & The Jerks-skivor ur garderoben.
Det är slammer och skrik. Det är tidens tempo. Och om ytterligare fem sex lyssningar kanske Jesüs Chryst är en riktigt bra skiva.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
