Oj så upproriska Märta Larsson och hennes brittiska bandmedlemmar vill vara. Med stora gester, högljudd tradrebellisk rock och namnrabblande av NYC-förebilder har de gjort en skiva som de gärna vill beskriva som soundtracket till Londons kravaller. Musiken är som att andas gas, påstår bandets svenska sångerska, men där tar hon miste. Att våra ögon tåras beror det enbart på hur sorgligt klumpfotade deras klichéer är, och den enda doft vi kan ana är unken instängdhet.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
