Las Vegas-band som utifrån ett sjukligt intresse för 80-talets brittiska new romantic-trend, med synth-sjok, fejkad brittisk accent och den sortens frisyrer vi andra till och med under tortyr förnekar att vi någonsin synts med – jo, det var haha-kul. Första varvet. Nu är det dags för det andra.
Borta är pancake och eyeliner, och kråskjortorna har hamnat längst ner i tvättkorgen. Brandon Flowers har odlat skäggstubb och när bandet poserar lika kråmande som förr är de idag iklädda nogsamt neddammade cowboy- och indian-utstyrslar. Inget att titta två gånger åt, med andra ord. Om det inte varit för att debutens skrattretande yta gömde ett par knäckande poplåtar. De var så bra att man är beredd att vada igenom uppföljarens räcka svulstiga rockepos, med bandets hemstads uppblåsta längtan efter att vara åtminstone störst, på jakt efter liknande vinster. Gesterna är mer teatraliska, synthmattorna mer ogenomträngliga och gitarrerna mer bombastiska.
Men huset vinner alltid i längden, och den här gången får vi inga låtjackpots. Det pompösa blir bara enerverande, och när The Ark driver samma sorts kitschiga casino med betydligt mer charm och glädje här hemma finns ingen anledning att söka sig till Las Vegas.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
