Med assistans av den australiensiske veteranproducenten Nick Launay, som bland annat arbetat med Nick Cave ända sedan Birthday Party, hittar Anna Calvi ett mäktigt hotfullt muller. Mot det ställer hon sedan flera kontraster. Dels en popmelodisk ådra grundad på en uppenbart livslång Bowie-fascination. Dels en tung suggestiv groove, där samma typ av idoliserande av Grace Jones är uppenbart. Dels ett uttalat feministiskt och queer-tema.
”I’ll be the boy, you’ll be the girl, I’ll be the girl, you’ll be the boy,” sjunger hon om dominans i taggiga Chain, och uppgörelser med genusföreställningar finns så gott som överallt. I Don’t Beat the Girl Out of My Boy till exempel växlar hon dramatiskt mellan aggressiv offensiv sång och sårbara högt kvittrande partier. Men bli inte lurad att tillskriva endera tonfall någon traditionell könsroll – hela poängen med Hunter är att konstatera att båda dimensionerna ryms hos var och en. Albumtitelns jägare är kvinnan, som söker sin njutning bäst hon behagar.
Att hon är en grym gitarrist märks allra tydligast i utbrottet i Indies or Paradise, och röstmässigt finns drag av Patti Smith men med mycket bredare register och av Nick Cave, tydligast i Wish. Men de fem år som gått sedan Anna Calvis förra album har hon använt till att landa både i vad hon vill uttrycka och hur hon vill uttrycka det, och det gör Anna Calvi till en artist vars integritet är lika stark som hennes musikalitet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
