Tom Waits berättade en gång hur ett piano som fått för mycket att dricka kan låta. Men vad kommer ur en berusad jukebox? Det beror förstås på var den står och vad den fyllts med. I Am Kloots Rock-Ola i norra England rymmer en häxblandning av Syd Barretts mer lågmälda ögonblick, Soft Machines psykedelia från 60-talet och Soft Boys från 70-talet, John Lennons första soloinspelningar och till och med gamla singlar med ”that marvellous poet from Manchester” John Cooper Clark.
I Am Kloot har precis som alla andra utsetts till nästa stora sak i engelsk press. Sådana artister brukar ju ha en kort livslängd, men I Am Kloot har tillräckligt på fötterna för att kunna göra anspråk på utnämningen.
Natural History är en märkvärdigt stark debutskiva med idel starka låtar som känns sprungna ur en lång musikerfarenhet. Johnny Bramwell föredrar akustisk gitarr, ibland som ensamt komp till sin självsäkra popröst utan försök att slipa bort vare sig dialekt eller särprägel. Själv menar han att texterna bara är junk och nonsens, men de är egna, underhållande och konsekventa. Tyvärr lyssnar nog inte just de han riktar sig till och identifierar sig med. ”Hookers, lookers, pink skin babies, here is a list of maybes that I have saved for you… Healers, dealers, skin flick traders…”
Vare sig trion skapar semiakustiskt groove, spelar lågmälda och vackra sånger eller snabb cymbaldriven pop låter de lika rutinerade som hungriga. Natural History är den typen av skiva där en recensent frestas att rabbla låttitlar och blir sittande med den kompletta låtlistan. Det vill jag försöka undvika, men trösterika No Fear of Falling måste nämnas. En vaggsång att spela för sin älskade. För att inte tala om förra singeln Twist med en text om kärlek under menstruation (”There’s blood on your legs – I love you”). Och missa inte heller… Äh, ni fattar.
Johnny Bramwell äger fortfarande ingen egen gitarr, och han förolämpar publiken grundligt på viktiga Londonspelningar. Fortfarande driver han runt på Manchesters gator i skitiga kläder, och när jukeboxen blir alltför berusad får han fortfarande dödsfiender bland stampubarnas anställda. Men för en gångs skull kan NME ha rätt, I Am Kloot är ett band att förälska sig i.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
