Smidigheten, elegansen och lättheten. Förmågan att inkorporera musikaliska traditioner som vid första anblicken verkar väsensskilda från varandra till en helhet och att kommunicera den med ett helt eget och djupt personligt uttryck. Det djupa engagemanget och nyfikenheten, helt utan spår av den exotisering som hade varit så lätt att snubbla in i när man tolkar musik som har sitt ursprung från så skilda platser som Brooklyn, Benin, Paris och Addis Abeba. Allt det har Goran Kajfeš, och det finns så väldigt mycket att älska med den covertrilogi hans subtropiska orkester härmed slutför.
Hårdsvängande Ibakish Tarekigne, suggestivt popiga Sandy av Caribou, en energisk tolkning av Christer Bothéns Trance Dance med Reine Fiske i högform – jag skulle kunna fortsätta räkna upp återstoden av skivans totalt sju låttitlar bland de absoluta favoriterna, och det finns egentligen bara en enda besvikelse. Att trilogin bara består av tre album – det här hade Goran Kajfeš gärna kunnat fortsätta mycket längre med.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
