Sex låtar på en knapp halvtimme. Det är inte mycket, men efter fem års ökenvandring är varje livstecken från Sibille Attar en ovärderlig gåva. Och egentligen är det ju inte kvantitet vi längtat efter utan hennes typiska kvaliteter, och de finns här i överflöd.
Sibille Attar har en röst som vid första anblicken låter fullständigt klar och transparent, men som gömmer drama och komplexitet. Detsamma gör hennes låtar. Lika omedelbar som inledande I Don’t Have To är, lika träffsäkert fångar hennes upprepning av ordet ”claustrofobic” stämningarna i Same Old Heartbreak. Med samma spännvid fortsätter det sedan, ibland klingande orkestrerat, ibland vidlyftigt psykedeliskt och ibland hårt tillbakapressat, och med texter som matchar känslokasten.
Med Paloma’s Hand visar Sibille Attar att hon inte bara har en landets viktigaste sångröster, utan att hon dessutom är en av våra mest spännande producenter. Så nu kan vi väl ändå börja hoppas på en tätare skivsläpp?
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
