Egentligen är det här Isobel Campbells eget projekt – hon har skrivit låtarna och producerat – men skönheten-och-odjuret-konceptet har ju funkat utmärkt på två skivor innan. Så Screaming Trees/QOTSA-besten Mark Lanegan bjuds in att sjunga duetter på två tredjedelar, och kontrasten mellan honom och den forna Belle & Sebastian-sångerskan är lika övertygande igen, trots att musiken vågar sig långt utanför deras invanda oblyga Gainsbourg/Birkin-parafraser.
Våghalsigt kastar de sig här mellan stenhård fuzz-garagerock och fluffig parafras på tidig 60-talssoul med stråkbomull och It’s A Man’s World-piano. Men väljer man att göra en Townes Van Zandt-cover, som Isobel Campbell gör tillsammans med Willie Mason i No Place to Fall, måste man förstås räkna med att resten av låtmaterialet bleknar i jämförelse.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
