William Patrick Corgan – Ogilala

William Patrick Corgan – Ogilala

1 oktober 2017
4 av 6 i betyg
BMG

Efter 50 år verkar äntligen Billy Corgan ha hittat någon slags sinnesfrid. För första gången presenterar han sig omständligt med sitt fullständiga namn, och med Rick Rubins kvalificerade kompetens att skala ned och klä av sånger är hans första soloalbum på 12 år ett vemodigt och huvudsakligen akustiskt singersongwriteralbum. Take me as I am, vädjar han gång på gång i The Spaniards, och så uppriktig som här har han nog faktiskt inte låtit sedan The Smashing Pumpkins debut för ett drygt kvartssekel sedan.

I Shiloh dominerar en stråksektion över en ensam akustisk gitarr, och annars är det enda som får rum intill gitarren eller pianot någon enstaka sparsmakad synth. I den rena ljudbilden accentueras istället texter och hans röst, som med fladdrigt och högt vibrato i Half-Life of an Autodidact ligger nära Marc Bolans.

Ogilala är en triumf för mognad och föräldraskap, med sonen Augustus på omslaget och i texterna. Måhända är öppningsspåret Zowie till och med en blinkning till David Bowies Kooks, om Bowies då nyfödde son, och för första gången verkar både livet och musiken kännas Hunky Dory för Billy Corgan.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Patrik Forshage

Skribent

Högst betyg i recensioner

  1. 1.

    17 augusti 2016

    6 av 6 i betyg
    Toni Holgersson – Nordic Noir
  2. 2.

    17 januari 2009

    6 av 6 i betyg
    Tony Christie – Made in Sheffield
  3. 3.
  4. 4.

    17 oktober 2013

    6 av 6 i betyg
    Tindersticks – Across Six Leap Years
  5. 5.

    17 december 2016

    6 av 6 i betyg
    Ian Hunter – Stranded in Reality

Senaste från recensioner

  1. 1.
  2. 2.
  3. 3.
  4. 4.

    8 april 2026

    4 av 6 i betyg
    Charley Crockett – Age of the Ram 
  5. 5.

    7 april 2026

    5 av 6 i betyg
    The Bevis Frond – Horrorful Heights