(Dubbelrecension med Brian Wilson In the Key of Disney)
Det finns två orsaker till etablerade artister släpper konceptcoveralbum. Det ena är att de vill ha något att göra medan de inväntar inspiration. Jag gissar och hoppas att det är bakgrunden till att Sveriges bästa sångare helt random gör en skiva med tolkningar av James Bond-teman.
Freddie Wadling sänker tempon, skalar bort tidsmarkörarrangemang och sjunger Bond-evergreens till Sebastian Öbergs stilla stråkar och Goran Kajfes majestätiska trumpet, och det låter lika besjälade vare sig originalen gjordes av Shirley Bassey, Duran Duran eller Alicia Keys och Jack White.
Den andra orsaken är att skivbolaget vill mjölka det sista ur en förbrukad spillra till artist och träffar ett barter-avtal med ett företag som jagar pr. Alltså rullas Brian Wilson in för Beach Boys-ifierade Disney-låtar enligt klichémall 1A. Särskilt hjärtskärande är övergreppen på en legends ära och på god smak i en Jamaicakuliss-i-femtiotalsmusikalversion av de sju dvärgarnas Hej Hå.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
