Trots att bästa kompisen och producenten Ryan Adams redan var på väg utför lät Jesse Malins debut The Fine Art of Self Destruction oss ana att här fanns någon med kapacitet att fylla New Yorks största doo-rocksångare Dion, Garland Jeffreys och Paul Simons skor. Den här gången har Ryan Adams inte haft tid för mer än ett inhopp, och det borde vara upplagt för Jesse Malin att ta ut Manhattan-doowopsvängarna ordentligt.
Därför är det en besvikelse att upptäcka att Jesse Malin, kanske som en missriktad solidaritetshandling med kamraten som mist sin musa, bredbent kliver ut i samma midtemporockers-med-riff-men-utan-låtar-träsk som Ryan Adams. Det enda som ens påminner om hur föregångaren vältrade sig i Dionharmonier är New World Order, som börjar som en illa maskerad repris av debutens Riding On the Subway innan den faller in i den anonyma fåra för meningslös muskelrawk som The Heat är fylld av.
Här är allt anpassat för att vara precis lagom. Lagom tuffa riff, lagom stifft trumkomp, lagom gitarrsolon, lagom turnétexter och lagom New York-sleaze. När Jesse Malin dessutom vältrar sig i ett par riktigt hemska powerballader finns det inget som skiljer honom från Jon Bon Jovi. Och då räcker varken ett par vykortstexter om Silver Manhattan eller två hyfsade popbagateller – Swinging Man och Mona Lisa, som hade kunnat återfinnas på Mazarin, med Gyllene Tider-orgel och Per Gessle-frasering – som ursäkt.
De enda som kan få ut något av The Heat är den statistiskt säkerställda grupp om fyra personer, globalt, som tyckte att Ryan Adams Rock N Roll var en bra idé.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
