För Peter LeMarc är det här albumet ett äventyr, eftersom han för första gången låtit musiken växa fram i studion istället för att återskapa färdigarrangerade demos. Men lyssnaren går knappast igång på just det eftersom resultatet är samma sorts genommogna vuxenpop som alltid. På samma sätt är det med texterna, som precis som alltid är djupt personliga, och därmed med en angelägenhetsgrad avhängig av hur dramatiska svängar Peter LeMarcs liv tar. Just nu verkar han ganska tillfreds, och det gör att texterna blir livsbetraktelser från en nöjd medelålders man, där filosoferandet tar sin utgångspunkt i minnen eller kvällstidningsartiklar.
Det må vara en klyscha att den stora konsten skapas i lidandet, och Peter LeMarc är såväl musikaliskt som lyriskt alltid mer angelägen än säg Lundell eller Winnerbäck. Men hans stora album har sprungit ur hans livskriser, och det betyder att Kärlek i tystnadens tid är ett alldeles utmärkt album, men ett mellanalbum.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
