Vad kan en gammal superstjärna göra när anseendet ifrågasätts, när inspirationen tryter och när det enda folk bryr sig om är gamla plattor han gjorde för mer än trettio år sedan? Paul McCartney har brottats med den frågan under lång tid, och han har prövat ett antal strategier för att hitta en lösning. Men alla strategierna har varit retrospektiva, på olika sätt har han försökt återskapa det som en gång var istället för att söka sig vidare.
Ibland har han sökt sig till ansedda yngre kollegor, inte så mycket för att rida på deras framgång som för att hitta tillbaka till den kreativitet som en gång uppstod i en dynamisk duo. Ibland har han återvänt till sin ungdoms spelplatser som Cavern för att försöka hitta den gamla glädjen. Ibland har han helt enkelt gett upp försöken att skriva nytt material och börjat spela gammal rock’n’roll och Beatleslåtar.
På Driving Rain prövar han ett nytt sätt. Han minns att George och Ringo utsattes för att omedelbart spela in material de aldrig hört förut, sånt som Paul hade knåpat ihop tillsammans med John under föregående natt. Värt ett försök, tycker Paul McCartney, och sätter ihop ett nytt band att pröva idén på. Rinse the Raindrops är en riktigt bra poplåt, och på flera låtar når Paul McCartney en nivå som han inte varit i närheten av sedan Flowers in the Dirt. Den viktigaste anmärkningen på Paul McCartneys popsnideri är att vi har hört det förut, men det är ju den känsla han vill ge oss. Här finns fler blinkningar till Beatles än man kan räkna, inklusive en Tomorrow Never Knows-flummig Riding Into Jaipur. Det enda nya på Paul McCartneys palett är lite funky drumming och 70-talets elpiano här och där, men då blir resultatet att musiken hamnar precis där Paul Weller började bli ointressant.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
