Låt dig inte luras av hans tidigare I Asked God, politiska statements och novelties. Dan Bern är varken filosof, debattör eller humorist i första hand, utan sångare och låtskrivare. På sin femte fullängdsskiva har han skalat bort de mest uppenbara Bob Dylan-referenserna.
Istället sjunger han känsliga rocklåtar som Baby Bye Bye och snabb arg pop likt en ung Graham Parker eller en ännu smartare Marshall Crenshaw. På Graceland hinner han citera både Paul Simon och Marc Cohn, innan huvudpersonen Elvis tar över totalt i en överstyrd gospelpastisch med insprängda citat och till och med en snabb imitation. Så kul låtsasgospel har vi inte hört sedan Lyle Lovetts filibustrande predikant i Church.
Att Dan Bern i samma tradition som Warren Zevon och Loudon Wainwright III lägger ner stor ansträngning på sina texter gör bara upplevelsen desto roligare. De litterära ambitionerna finns kvar, och tycker du att den här recensionen är full av namndroppande är det inget mot Dan Berns lyrik. Men Dan Bern har tonat ner sina rakt-i-ansiktet-texter, och den som bara vill ha en trevlig rockstund kommer undan med det.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
