Det första intrycket av Gustaf Kjellvanders senaste projekt, efter två egna Sideshow Bob-skivor och en Songs of Soil, är att unge Gustaf fortfarande har långt kvar till ett eget uttryck. Hans showcase är omedelbart underhållande och imponerande i sin bredd, men han känns till en början långt ifrån färdig att kliva upp på den största scenen.
Antydningarna till de amerikanska viddernas rootsmusik, i samma anda som Songs of Soil, gör att nästa impuls är att jämföra lillebror Gustaf med storebror Christian, hur orättvist, klichéfyllt och rentav Freudianskt det än är. Låtar som Teenage Poetry har visserligen svulstigare arrangemang än storebrors dystra amerikana-epos, och tunnare sång mind you, men i övrigt är de smidda enligt samma mall.
Men båda intrycken får så småningom ge vika, eftersom de är betydligt mindre viktiga än det faktum att Gustaf Kjellvanders elektriska paviljong framför allt har en hel drös smittande poplåtar att visa upp. Som huvudspår arbetar han vidare från Sideshow Bobs skrammel, och leker nöjt med den snygga paradoxen upptempopop och moll, särskilt förtjänstfullt i Honest Mistake.
En lika effektiv paradox är arrangemangens vida gester och storslagna atmosfär, som trängs ned i en utpräglad budgetproduktion där porta och lo-fi är honnörsord. EPA-blåset på Lakeside Drugs och en nästan antik trummaskin från förra seklet, kombinerat med halsbrytande taktbyten och ordvrängningar på Divided We Stand gör att vi lägger bort våra ursprungliga dubier. Mest av allt är ju Gustaf Kjellvander fin pop, inget annat.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
