Är man en sångerska från Island får man med automatik räkna med Björkjämförelser. Särskilt om man som Emiliana Torrini röstmässigt startar i trollskt viskande men har resurser att laborera ganska fritt med toner och styrka. Fyller man dessutom sina texter med naturromantiskt flummiga drömtolkningar är det förstås ofrånkomligt, och laborerar man dessutom med elektronisk modernism i sin smarta pop går det liksom inte att vända sig i andra riktningar. Ändå träffar man långt ifrån rätt på det sättet, eftersom Emiliana Torrini är avsevärt mer konventionell i sin synthpop än sin kollega, och avsevärt mer rättfram i sina relationella texter. Det ligger henne inte till last.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
