Den som uppskattar kortväxta dansande baklängestalare bland tunga röda draperier och skrikande Erasurehead-bebisar kommer att omfamna även David Lynchs musik. För musikaliskt är han minst lika apart som i sina filmer, och den här osaliga 90-talsröran är inte avsedd att klappa medhårs. Hans mörka techno, Suicide-punk ihop med Karen O, Residents-mardrömmar, stalking-erkännanden och Badalamenti-ekande ballader är förvridna och obehagliga, men minst lika lockande och fascinerande.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
