Något slags fanzine

Soundtrack of our Lives - Hedonister

(Ursprungligen publicerad som "3X Hedonister" i Nöjesguiden den 8 oktober 2008) 


Det sägs att sönderslagna hotellrum, sexchocker och spritåknarkfester hörde sjuttiotalets artister till. Men är det verkligen bara yoga, kabbala och rökelsekar som gäller för dagens stjärnor? Vi kollade av med The Soundtrack of Our Lives, Hästpojken och Kings of Leon.Det sägs att sönderslagna hotellrum, sexchocker och spritåknarkfester hörde sjuttiotalets artister till. Men är det verkligen bara yoga, kabbala och rökelsekar som gäller för dagens stjärnor? Vi kollade av med The Soundtrack of Our Lives, Hästpojken och Kings of Leon.

Soundtrack Of Our Lives

Text: Patrik Forshage

–Vi är extremt trögstartade.

Så sammanfattar Ebbot grunden för The Soundtrack of Our Lives skapande, och kanske för hela deras existens. Han säger det för att beskriva hur det var att börja jobba ihop igen efter fyra års paus, och som om orden inte vore tillräckligt visar bandet upp det både en och två gånger när Nöjesguiden träffar dem. Vänliga och tillmötesgående är de, inte tu tal om saken, men de är också misstänksamt avvaktande. Fotografens idé om bilkrasch övervägs noga, men efter en trevande inledning piggnar de till och poserar allt muntrare. På samma sätt förhåller sig Ebbot och Fredrik Sandsten till fiskandet efter skandalöst festande under vårt samtal, till att börja med ovilligt, men allteftersom mer och mer entusiastiskt.

Först avhandlar vi dock Communion, det kommande albumet.
–Tanken var att nästa skiva skulle vara Origin Vol 2, en sorts feminin partner till Vol 1, men det blev så förutsägbart och tråkigt. Så vi beslöt att skjuta upp den ytterligare en platta. Skivbolaget ville till och med att vi skulle ge ut en Best of. Hur hemskt hade inte det varit? Sånt luktar loser lång väg, slår Ebbot fast.


Tjugofyra låtar skulle kunna leda till suckar om bristande redigeringsförmåga och utdragna flumexcesser. Men att döma av de nio låtar bandet läckt till journalister är det snarare koncentrerat och vasst, och kanske viktigast av allt ett lyckat försök att röra sig utanför sina vanliga ramar. Bandets klassiska ingredienser finns givetvis där – rockriff, The Who och psykedeliskt. Och dessutom de där mäktiga crescendobyggena som bandet är världsmästare på.

–Det är ju det som är vår botten, och jag hoppas att vi lyckas bibehålla någon sorts identitet. Och crescendon är ju skönt, sådana partier ser man verkligen fram emot när man spelar live.

Men de delarna får nu sällskap av elektroniskt oväsen, gitarr-jazz och renässanspop.
–I Utopia och The Ego Delusion kan jag känna att vi ger oss ut i ny terräng rent rytmiskt. Och Second Life Replay låter lite 1200-tal, lite gregorianskt. Den är en av mina favoriter. Men annars gäller det bara att få till en låt så bra som möjligt, och skulle det innebära någon ny riktning så – kul!

Fredrik Sandsten instämmer.

–Det som är så kul är att musiken skapar sig själv. Plattan födde sig själv och det var bara att ta emot. Vi kom in i ett så skönt flöde. På förra albumet hade vi en massa press på oss från skivbolaget, att skriva si och så eller att låta si eller så. 

Hur reagerar ni på den sortens press, sätter ni klackarna i backen då?
–Det var ju en ganska utdragen process, suckar Ebbot. Beslutet att göra två Origin-plattor var ju inte vad vi ville. Det hade varit skönt att göra en lång och ganska stor skiva av det, och just då kändes det inte särskilt kul att tvingas dela upp det. När det är så uppe i varv känns det inte bekvämt.

Hur viktiga är texterna?
–För mig är de skitviktiga. Jag ska ju sjunga låtjävlarna i tusen år, och då gäller det att texterna har något eget underhållningsvärde för mig. Då går det inte att bullshitta.

Ryktena om turnéstrapatser och festande är inte lika överväldigande runt The Soundtrack of Our Lives som de var om Ebbots legendariska Union Carbide Productions. Men bandets fester i en gammal industrilokal utanför Göteborg är omtalade för sin omtumlande partynivå, och nyss syntes Ebbot massakrera ett piano i den Division of Laura Lee-video han regisserat.

–Jag hade spelat in den långt innan, men visste inte vad jag skulle använda filmen till. Det fanns ett piano som jag inte orkade bära ut, så jag slog sönder det med en yxa och filmade skiten. Sen kom Division of Laura Lee och frågade om jag ville göra en video. "Jamen, den är redan klar", svarade jag, och så fick de den.

–När det har hänt att vi slagit sönder instrument har vi gjort det av frustration och aggression, inte efter någon planering. Jag har sönder saker hela tiden, av misstag, eftersom min finmotorik inte är riktigt som den ska, suckar Ebbot. Men det är ju alltid kul att släppa allting ibland, på riktigt. Tidigare, i mitt förra band, var det ju så att saker skulle gå sönder. Fläktsystem och sånt. Då skulle det vara så att ambulanser kom och hämtade oss. Den sortens liv har man ju levt, och det skulle ju kännas rätt töntigt att försöka återskapa.

–Men det är klart, jag har väldigt svårt att varva ner efter en spelning, och då är det lätt att man ramlar dit i någon sorts konstant partyrus. Jag är ju inte den som dragit mig för något, eftersom jag är nyfiken.

Fredrik konstaterar att eftersom hela bandet är sociala till sin personlighet är det nära till utgång och partaj.

–Det är inget konstigt med det. I början var det ju fest hela tiden. Vi stack ut på turné och festade, och sen, oj, då var det en spelning mitt i innan man kunde fortsätta festa.

Att resa med Oasis måste innebära en hel del vilt festande?
–De var ganska lugna, det var snarare vi som drog igång dem. Men uppstår en social skön vibb är det klart att det visar sig i festandet. Man hetsar varandra när man åker med Bob Hund eller Silverbullit, och då är det klart att det blir en del festande. Det är enbart skitkul tycker jag.

När Ebbot ska välja ut sina mest hedonistiska stunder i bandet tvekar han inte en sekund.

–Glastonbury var ett sånt. Jag gick runt med brutet ben en hel vecka utan att märka det. Det var beyond allting. Och första USA-turnen var också en toppnotering angående överdrifter. Men det går lite i vågor, tror jag, och i nio fall av tio är det inte det minsta destruktivt. Det är ju kul att röja ibland.

Kanske ett festtips till våra läsare?
–Se till att du har en tillräcklig arsenal, för man vet aldrig vad som ska hända. Det är som att fjällvandra, se till att du har så att det räcker åtminstone en dag.


Hedonistintervjun med Kings of Leon hittar du här. 

Hedonistintervjun med Hästpojken är gjord av en annan skribent och hittas förmodligen på Nöjesguidens hemsida


Foto: Kjell Persson