Richard Dawson - End of the Middle

Domino/Playground

BETYG 4 av 6

Det blir småskaligt, intimt och vardagligt lämnar sitt vanliga ond-bråd-död-tema för en löst sammansatt serie Newcastle-sångbagateller om familjers små trauman och våndor. Men End Of The Middle är inte din vanliga diskbänksrealism, utan snarare små Roy Andersson-absurditeter i den gråbruna vardagen, där en lugn eftermiddag då pappa ligger i badet, mamma läser gårdagens tidning i soffan, Janice tittar på TV i sitt rum kan vändas på ända när en kraftig blixt plötsligt lyser upp hemmet.

Och när vardagslunken på det sättet exploderar i drama är det klart att Richard Dawsons röst måste spricka och tappa ton över det mycket återhållsamma rudimentära akustiska komp han spelar på sin hjälpligt reparerade akustiska gitarr. Det händer i snart sagt varenda sång, som i singeln Polytunnel, som efter ett intro med medeltida toner övergår i en munter visa om om en trädgårdsmästares grönsaksodlande i sitt växthus, men han är oroande sjuk. Eller så handlar den om något mycket större och konstigare. Eller inte.

En atonal saxofon tränger sig fram ibland, och i Knot för den dessutom sällskap av brus från en trasig elgitarr innan allt väsen tystnar och lämnar utrymme åt fågelkvitter och en TV i på låg volym i rummet intill. I övrigt är det bara avslutande More than Real som använder fler färger på paletten med en visserligen uråldrig drömsk synth och genom att Richard Dawsons partner Sally Pilkington tar över leadsången i ett stilla farväl till en pappa på sin dödsbädd.

Lika fin är albumtitelns vackra självmotsägelse, som speglar albumets visor där balansen inte uppnås genom närmandet mot mitten utan genom att dra sig allt längre mot ytterligheternas kanter. Förstaupplagan av vinylen illustrerar det rent bokstavligen, genom att vara graverad så att du sätter ned nålen längst in på skivan som spelas inifrån och ut istället för tvärtom.

Av Patrik Forshage

14 februari 2025

Skivrecension