Mute: Jubilerande ikonetikett

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2011 - Första halvan också i papperstidningen) 



Daniel Miller
Daniel Miller

- På samma sätt som Motown lyckades omdefiniera pop har Mute lyckats göra samma sak, att förändra människors uppfattning om vad pop är. Den grundläggande idén är att förena pop och konst. Då blir experimenterandet viktigt även om det inte alltid är kommersiellt rätt.

Sammanfattningen av världens äldsta och mest framgångs- och inflytelserika indiebolag kommer från husproducenten Gareth Jones, som arbetat med bland andra Depeche Mode och Einstürzende Neubauten på skivetiketten i 30 år. Men när Daniel Miller skapade Mute Records 1978 fanns inga sådana ambitioner. Faktum är att bolaget kom till närmast av misstag.

– Jag ville inte starta en skivetikett, förklarar Daniel Miller. Jag ville bara ge ut min egen singel, och visste inte riktigt hur man gjorde. 

Hans egen singel hette Warm Leatherette, under namnet The Normal, och var en suggestiv syntlåt inspirerad av J G Ballard. 

– Eftersom jag hade en adress på omslagets baksida trodde folk att Mute var ett riktigt skivbolag och började skicka demos. En del av dem var helt enkelt för bra för att inte ge ut.

34 år senare träffas vi för att fira Mute-jubileum, och trots att det är oklart exakt vad vi firar kommer så gott som alla som någonsin varit involverade i vad som idag åter är världens största indie-etikett till festivalen på Roundhouse i Camden. Laibach, Nitzer Ebb, Erasure (inklusive både Yazoo och Assembly) och Recoil gör alla spelningar, och två tredjedelar av Depeche Mode liksom Richie Hawtin och Moby är inbokade för dj-set. 

Bolagets nyare hopp, som Josh T Pearson och snart albumdebuterande Beth Jeans Houghton och tonåriga S.C.U.M. trängs med electronicapionjärer från Cabaret Voltaire, Throbbing Gristle och The Residents. Över alltihop vakar Daniel Miller själv, stundtals mysande i publiken, ibland själv i dj-båset och någon gång ilsken på VIP-gäster som inte är tillräckligt uppmärksamma på uppträdanden. Det är en enda stor jublande offentlig firmafest. 

Relationen mellan Mute och artisterna är nämligen speciell. Har man en gång tagits upp i gemenskapen blir man kvar där. Nitzer Ebb är ett av de band som tidigt blev signade till sin drömetikett. 

– Nästan alla Mute-band är fans av etiketten från början, berättar Bon Harris. Vi skickade faktiskt vår allra första demo till Mute, för vi tyckte att det var den coolaste etiketten. Men vi blev ordentligt refuserade. När Daniel Miller långt senare tog kontakt och ville ha oss var det självklart för oss. 

Även Josh T Pearson släppte sin solodebut, den lågmält ångestladdade The Last of the Country Gentlemen, på sin favoritetikett tidigare i år.

– Jag tror att det är etikettens första countryexperimentella skiva. Mute är den coolaste skivetiketten i världen. De flesta i Texas hade bara hört talas om Depeche Mode när jag växte upp, men vi var några få som fattade coolheten. Det finns noise som görs enbart för oväsendets skull, men Mute har alltid gjort noise med ett syfte. Det som förenar alla Mutes artister är att det alltid finns ett underliggande mörker.

Daniel Miller resonerar på liknande sätt.

-Jag har alltid velat ha ett brett spektra på Mute. Från det mest experimentella till det allra popigaste. När jag var liten lyssnade jag på samma konventionella pop som alla andra, och sedan upptäckte jag Can. Mitt hjärta brinner för båda delarna.

Producenten Gareth Jones har en teori om orsaken till etikettens bredd.

-Det finns en röd tråd i allt som Mute arbetar med, vare sig det är stråktolkningar av Kraftwerk från Balanescu Quartet, Nick Cave-mangel eller Erasure-pop. Det som är Daniel Millers egentliga projekt är att bygga ett palats av precis allt som han tycker om. 

Den första och fortfarande största succén var förstås Depeche Mode, som Daniel Miller upptäckte och kontrakterade 1980. Fattade han redan då hur stora de skulle bli?

– Nej, inte direkt. Men jag fattade potentialen i deras musik, det kändes direkt att det skulle kunna utvecklas till perfekt pop. 

Redan med sin tredje singel Just Can't Get Enough tog sig Depeche Mode upp på Top Ten-listan, och sedan fortsatte det. Och visst fanns det stunder när Depeche Modes succé var skrämmande för en elektronicamusiker som drev skivbolag för att det hade råkat bli så.Depeche Mode innan striderna och överdoserna.

– Särskilt eftersom jag inte visste vad jag höll på med, nickar Daniel Miller. Jag hade egentligen inte en aning om vad det innebär att driva en skivetikett. Men jag såg till att få hjälp av folk som kunde branschen. Det var faktiskt ett svenskt skivbolag, Sonet, som genom sin engelska chef gav mig grundläggande kunskaper om internationella kontrakt och sådant.

I imperiebyggandet ligger det inte bara att knyta till sig debutanter utan också gamla kollegor och favoriter. 

– Jag har alltid älskat Throbbing Gristles musik och är vän med dem, så jag ville gärna ta över deras katalog, förklarar Daniel Miller. Det var samma sak med Cabaret Voltaire, som är ett av mina favoritband genom tiderna. 


– Jag har jobbat med Mute i 20 år nu, konstaterar Cabaret Voltaire-legenden Richard H Kirk, som numera är "den hårdast arbetande i samtida techno" enligt Wikipedia. Men det har bara handlat om återutgåvor av de gamla Cabaret Voltaire-skivorna. De frågar aldrig om jag vill släppa min nya musik på etiketten. Nu släpper jag grejorna enbart digitalt, och då är det ingen som hittar dem. Jag kanske skulle prata med Daniel om det?


– Det var Daniel Miller som föreslog att vi skulle ta upp tråden igen 2002, ler Cosey Fanni Tutti från Throbbing Gristle. Men det skulle inte vara en återförening utan en återgruppering, som skulle fortsätta där vi slutade. Han gav oss ett erbjudande som vi inte kunde tacka nej till.

– The Residents har alltid känt till Mute, berättar Hardy Fox, som är "talesman" men "absolut inte" medlem i San Fransisco-bandet som hållit sina identiteter hemliga i snart 40 år. The Residents har hela tiden känt sig hemma intill band som Einstürzende Neubauten. Men till att börja med var bandet lite osäkra. Skulle vi passa intill popband som Depeche Mode, och skulle Mute ha ett långsiktigt intresse i band som inte säljer skivor?

Mutes musiker har under hela etikettens existens korsbefruktat varandra till höger och vänster, och när de inte producerar eller gästspelar med varandra hittar de andra sätt att lyfta fram Mute-kollegor. I videon till Enjoy the Silence bar till exempel Depeche Mode t-shirts med Nitzer Ebb-tryck. Sådant ger känslan av att Mute närmast fungerar som en enda stor familj. 

– Det är som vinodlarna där jag bor numera, i södra Frankrike, säger Irmin Schmidt, som med sina 74 år är Mutes äldsta artist. De konkurrerar med varandra, på ett sätt, men de är också varandras närmaste kollegor och beundrare. 

Alan Wilder, Recoil på Mutefesten. Foto: Joseph Tovey Frost
Alan Wilder, Recoil på Mutefesten. Foto: Joseph Tovey Frost

Alan Wilder är, måhända fortfarande bränd av sitt avhopp från Depeche Mode 1995, den enda som uttrycker tveksamheter kring den familjära stämningen, trots att han utöver sin Recoilspelning på festivalen också gästar Nitzer Ebb för en version av Personal Jesus

– I någon mån är det en familjär stämning. Men långt ifrån alltid. Det handlar förmodligen om att en så stor andel av Mutes artister drömde om att vara signade till Mute innan de blev det, och i det uppstår både en familjär känsla och en lojalitet. 

Oberoende om det varit affärsplaner eller passion som legat bakom Daniel Millers strategier och beslut var resultaten överväldigande också ur kommersiellt perspektiv. När han sålde etiketten till EMI 2002 fick han nästan ofattbara 23 miljoner pund. För återförenade Nitzer Ebb var storbolagskontrollerade Mute inte ett alternativ. 

– Mute var inte längre vad det hade varit, förklarar Bon Harris. Istället för Daniels lilla indie-etikett var det en stor EMI-label. Vi och Daniel var helt överens om att det skulle vara fel. 

Även The Residents drog öronen åt sig. 

– Man visste aldrig vem det var som bestämde, EMI eller Mute. Men även om bandet inte är kvar på etiketten är The Residents respekt för Mute stor.

För knappt ett år sedan var dock det multinationella storbolagsäventyret över.

– Jag tycker att EMI behandlade oss bra, nickar Daniel Miller. Men egentligen ville jag ha kontrollen på allt. Så när chansen kom köpte jag tillbaka etiketten. 

Hur mycket han fick betala vill han inte berätta, men gissningsvis var det avsevärt mindre än han fick för samma paket sex år tidigare. En skivetikett, oberoende av varumärkets status, är inte värd lika mycket i skivbolagskrisens era. 

–"Kris", jag vet inte. Visst, marknaden har förändrats i grunden, och det som var skivindustrins sanningar för 15 år sedan har ingen bäring alls längre. Men det finns fortfarande människor som vill betala för musik, och det är många. Då gäller det att tänka nytt och hitta vägar att göra det möjligt. Det är en utmaning, absolut, men kris? Nej. 

Och det där med att Daniel Miller skulle ha den totala kontrollen igen vill han inte heller påstå, egentligen. 

– Egentligen inte, ändå. På Mute är artisterna de som har kontrollen.

– Typiskt Daniel att säga så, ler Alan Wilder när jag ber honom kommentera påståendet. Men han har en poäng. Visst har Daniel varit mycket bestämd i sina åsikter om vad vi borde eller inte borde göra, men han har aldrig tvingat oss till något. Mute har alltid kännetecknats av en stor kreativ frihet. 

Josh T Pearson avslutar Mute-festivalen i maj med bland annat ett antal Mute-covers. Från scenen tackar han Daniel Miller, som precis som under hela festivalhelgen står mitt i publiken och myser. För visst handlar Mute en hel del om Daniel Millers ego dessutom.

På lilla Rough Trade i Notting Hill, den skivbutik som varit knutpunkten för all brittisk indie sedan sjuttiotalet, plockar man omedelbart fram The Normals Warm Leatherette-singel på vinyl. 

– Vi har faktiskt haft den i lagret ända sedan den kom ut. Daniel tycker väl att det är kul, så han ser till att den finns inne. 

Daniel Miller ler lite generat när jag frågar om han verkligen har sett till att ha nya ex av hans egen singel tillgängliga ända sedan 1978.

– Jag vet, det har liksom bara fortsatt. Jag är inte elitist, om folk vill ha den pressar jag upp den. Hehe. Enbart av kommersiella skäl, inte sentimentala. Och det är enbart av kommersiella skäl som Rough Trade fortsätter att lagerhålla den också.

Mutes bästa enligt Mutes bästa

- Det är omöjligt att välja mellan Depeche Modes Violator och Nick Caves Your Funeral… My Trial. Och förmodligen ett antal andra som jag inte kommer på.
Bon Harris, Nitzer Ebb.

- Barry Adamsons Moss Side Story. Överhuvudtaget är Barry Adamson förmodligen Mutes mest underskattade artist, han borde vara en världsstjärna.
Jason Payne, Nitzer Ebb.

- Antingen Songs of Faith and Devotion av Depeche Mode eller Nick Caves Henry's Dream. Det beror på humöret.
Josh T Pearson.

- The Normals Warm Leatherette. The Residents spelade den när vi ordnade ett Diskomo-party på San Fransiscos största disco 1978, med bland andra Brian Eno bland gästerna.
The Residents.

- Hmm. Jag har alltid gillat Mute. Återutgåvorna av Can, kanske, eller Throbbing Gristle? Nä, det bästa är fortfarande The Normal, Warm Leatherette.
Richard H Kirk, Cabaret Voltaire och solo under 38 (!) olika alias.

- Utan tvekan Warm Leatherette, av Daniel Miller själv som The Normal. Jag jobbade med John Foxx när den kom ut, och han tog med den till studion för att spela för mig. "Kolla, det här är äkta futurism, så här vill jag låta".
Gareth Jones, producent.

- The Normal. Warm Leatherette. Jag minns att jag hörde den på ett punkställe i Wolverhampton, och att jag blev helt knockad. Den var hårdare och punkigare än något annat.
Alan Wilder, Recoil och före detta Depeche Mode.

- Nick Cave och Kylie Minogue-duetten, Where the Wild Roses Grow. Det var med den låten Kylie blev nedsmutsad. Det behövde hon. 

Cosey Fanni Tutti, Throbbing Gristle, Chris & Cosey och numera Carter Tutti.

-Jag vägrar. Jag brukar vakna med något stycke – ofta klassiskt – i huvudet, och sedan är det världens bästa musik hela den dagen. Så hur ska jag kunna välja?

Irmin Schmidt, Can.

Lyssna på Remixes 2:81-11, den nya trippel-CD:n med Depeche Mode-remixer medan du läser bonusintervjuer med alla artikelns artister på nojesguiden.se.

Mute: De bortklippta scenerna

Under skivbolaget Mutes Short Circuit-festival hann Nöjesguiden intervjua de flesta av bolagets mest intressanta artister. En hel del av samtalen rörde skivbolaget, men vi pratade om annat också. Här finns några av de bortklippta scenerna ur samtal med medlemmar ur Depeche Mode, Throbbing Gristle, Cabaret Voltaire och The Residents

(Alan Wilder i Recoil - foto: Joseph Tovey Frost)

Alan Wilder

Helst vill inte Alan Wilder tala om Depeche Mode. Han har till och med en pressagent intill sig under hela vårt samtal, för att styra undan sådana frågor. När vi ändå kommer in på ämnet, som ju är oundvikligt, talar han konsekvent om Depeche Mode som "dem". Även när det gäller de år när han själv var medlem. 

- Jag var från London, och gillade klassiskt, punk, pubrock. De var från Basildon och gillade bara Ultravox och futurism. Man kan väl säga att det tog ett tag för oss att hitta varandra, och under hela tiden jag var med i bandet försökte jag få dem att bredda sig, att inte vara så översimplistiska. 

- Daniel Miller på Mute var alltid överbeskyddande mot Depeche Mode, och är det nog fortfarande. Han tyckte att de behövde någon som tog hand om dem, och det var nog sant. De kanske inte alltid tänkte på konsekvenserna av vad de gjorde.

Trots ditt avhopp från bandet har ni fortsatt prata med varandra. Ni är inte ovänner.

- Nejdå, vi är vänner. Vi ses kanske inte så ofta, men vi har inget otalt med varandra. 

Spekulationerna - eller förhoppningarna - att du ska återvända till bandet avtar inte.

- Det kommer inte att hända. Aldrig. Jag är alltid intresserad av samarbeten med människor, och Martin har hoppat in på scenen med Recoil vid något tillfälle. Nu har jag remixat en låt till nya Depeche Mode-skivan. 

Och du var med på en låt på förra årets Teenage Cancer Trust concert.

- Det stämmer, och sådant skulle kunna inträffa igen. Men att jag skulle vara medlem i Depeche Mode igen? Glöm det. 

(Chris Carter och Cosey Fanni Tutti i täten för Throbbing Gristle - foto: Paul Heartfield) 

Carter Tutti Chris Carter och Cosey Fanni vilar inte på gamla Throbbing Gristle-lagrar. De är mer aktiva än någonsin, och de fortsätter att krångla till det för sig. Numera uppträder de enbart under sina efternamn – Carter Tutti - snarare än som tidigare under sina förnamn. 

 - Jag vet, suckar Cosey Fanni Tutti, det är jättesvårt att förklara. Vi blev dödströtta på att vara Chris & Cosey, det blev rutin. Så vi letade efter nya utmaningar och nya sound. Men vi hade en trogen publik, och för deras skull tyckte vi att det var reko att byta namn för att visa att det inte var samma sak längre. De som ville fortsätta att höra Chris & Cosey-låtar skulle fatta att de får lov att vända sig till skivorna. För oss var det då, och nu är nu. Därför vill vi hitta något som är spännande och intressant för oss också. 

- Men sedan blev det inte så, ler Chris Carter.

- Nej, instämmer Cosey Fanni Tutti. För nu spelar vi ju Chris & Cosey-låtar. Men när arrangörer annonserar oss som Chris & Cosey så blir det fel iallafall, för vi spelar ju låtarna på ett helt nytt sätt som Carter Tutti. 

Throbbing Gristle är inte heller ett avslutat kapitel, trots att Peter Christopherson är död och Genesis P-Orridge inte längre deltar.

- Det blir faktiskt ett nytt Throbbing Gristle-album, förklarar Chris Carter entusiastiskt. Vi jobbade hårt med vårt Desertshore-projekt, en inspelning baserad på Nico och hennes album Desertshore, och när Peter Christopherson dog i november hade vi hur mycket material som helst. Så nu har vi arbetat igenom det, och släpper skivan under 2012. Det blir dessutom ett antal gästsångare, men jag vill inte avslöja namn än. 

- Samtidigt är det förstås så sorgligt att Peter är borta, fyller Cosey Fanni Tutti i. Vi hade så många planer för X-TG, som vi började kalla oss när Genesis P-Orridge försvann från gruppen igen, men utan Peter blir det förstås ingenting av. 

- Men det kommer en massa gamla Throbbing Gristle-inspelningar, livegrejor från vår återgruppering, tröstar Chris Carter. De kommer ut på vår egen gamla Industrial-etikett, som vi har återskapat nu. Så cirkeln är sluten. 

(Richard H Kirk i analoga Cabaret Voltaire) 

Richard H Kirk 

När Cabaret Voltaires ledare Richard H Kirk soundcheckar är det inte de vanliga "one-two" ropen som ekar mellan väggarna. Istället knarrar William S Burroughs röst fram långa passager om Dr Benways öden från en bandspelare, som om det fortfarande var 1982. 

- Jag tycker att Burroughs och Brian Gysins cut-upp-idéer är relevanta fortfarande. I mitt musikskapande finns mycket av den estetiken kvar. Med Cabaret Voltaire höll vi på med sådant hela tiden, och det var rätt spår redan då. Klippandet, cut-upen, har blivit en del av mainstreammusiken idag, men digital där vi jobbade analogt. 

 Även dada-konsten var avgörande för Cabaret Voltaire, och är det fortfarande för Richard H Kirk. 

- Känslan av anarki i dada, att inte alltid vara så seriös i allt jag gör, det finns kvar. Dada var ju konstnärernas reaktion på krig och militärism, och det finns nya krig nu. 

Du är den samtida technons mest upptagne man, påstår Wikipedia.

- Tro aldrig på Wikipedia. Jag har lite dåligt samvete just nu, för att jag inte jobbar som jag brukade. Och "techno", jag vet inte ens om jag är en del av technon. 

Ändå räknar jag till 38 olika alias, utöver ditt riktiga namn och Cabaret Voltaire.

- Haha! Jag vet inte. Om du säger det så.Jag tycker det är kul att hitta på alias när jag jobbar i nya riktningar. Något låter som att artisten borde heta si, och något annat låter som det borde skapats av artisten så. Det är som konstnärer som arbetar i olika genres, eller så tycker jag bara att det är kul att förvirra. 

Med alla dina alias kanske det inte är så konstigt om folk inte hittar dina releaser?

- Jag vet, jag vet. Folk säger alltid att jag skjuter mig i foten. När jag släppte grejor på Warp blev skivbolaget helt galna, eftersom jag parallellt släppte dubbelt så mycket under andra namn på andra etiketter. 

(The Residents i bekymmerslösa tider) 

The Residents 

Sedan det tidiga sjuttiotalet har The Residents varit en av musikvärldens bäst bevarade hemligheter. Bakom sina ögonglober och andra masker har de behållit sin anonymitet i 40 år. Den som fått audiens för en intervju, vilket är en sällsynt ynnest, har alltid fått träffa Hardy Fox, som presenterar sig som "talesperson men absolut inte medlem i" The Residents. Den bilden får sig dock en törn ganska snart, eftersom han blandar friskt i sitt sätt att referera till bandet. Ofta är de "de" eller The Residents, men här och där benämner han bandet "vi" eller till och med "jag". 

  Det som först fascinerade mig med The Residents musik var det disharmoniska. Jag använde skivorna till att skrämma bort oönskade gäster redan i slutet av sjuttiotalet. Det dröjde ganska länge innan jag hittade de underliggande faktiska harmonierna. 

- Jaha. Men en del av det gamla är inte så disharmoniskt alls. Commercial Album, till exempel, är ju helt och hållet melodidriven. 

 - Men okej, Eskimo var kanske inte så lättillgänglig. Den kom till under en svår period. Den kom att låsa tiden, eftersom det tog väldigt lång tid att bli färdig med skivan. Under tiden fanns det inte plats för annat. Allt annat hamnade i små förpackningar, så länge. Det tog två-tre år av vår tid, och vi höll på att grubbla en massa. Vi visste inte vart vi skulle, är det här pretentiös skit, fattar folk vad The Residents vill, fattar vi själva? 

Och sedan gjorde The Residents en disko-tolva för att runda av. Diskomo

- Det var ett sätt att städa undan Eskimo, att avveckla projektet. När den kom fick The Residents erbjudande om att fixa en hel disco-kväll, på ett av San Fransiscos största ställen. Det var en av de första riktigt annorlunda discokvällarna, med Pere Ubu-låtar, med The Residents beats, med konstiga grejor. Jag är nästan säker på att Brian Eno var där den kvällen. 

 De legendariska ögonglobsmaskerna utvecklades till Eskimo

- The Residents var fortfarande ett ganska nytt band, och de hade inget särskilt visuellt kännetecken. De försökte hitta nya sätt att framställa sig själva vid varje fototillfälle, men ögongloberna kändes bra och fick hänga med lite. Men på en spelning i Köpenhamn blev en av dem stulna ur logen. Det betyder att en av medlemmarna förlorade sin syn, "blev blind" om du vill, och det enda som blev kvar var en skändad svart dödskalle. Och den var arg.

- Vi lyckades på tillbaka ögongloben så småningom, men vi kunde aldrig använda den igen. Den var skändad. Nu förvarar vi den i The Residents arkiv.

Alla försök att rota i bandets identiteter är dömda att misslyckas. När jag börjar formulera en fråga om huruvida The Residents medlemmar kan ha spelat in musik under andra namn, utan att vi någonsin förstår att det är medlemmar ur bandet, ler Hardy Fox bara och lägger huvudet på sned. 

- Du vet att jag inte kan svara på det. 

Men är allt The Residents ger ut resultatet av en kollektiv process? Eller är en del av The Residents utgåvor egentligen soloprojekt?

- Alla är inte lika aktiva alltid. Så är det överallt i livet, och så är det i The Residents. 

Jag hörde att ni hade fått skadestånd efter att The Residents musik olovligen hade använts i reklamfilm.

- Två gånger faktiskt. Dels från T-Mobile, och dels från Levi's. Det är verkligen konstigt, de hade valt musik från vårt allra första album Meet The Residents, som många tycker är vårt svåraste.

Hade ni tackat ja om ni hade blivit tillfrågade innan?

- Det har faktiskt aldrig hänt. Men det finns säkert saker där The Residents skulle godkänna att man använde deras musik. Det handlar ju om pengar också. 

Hur länge kommer The Residents att fortsätta?

- Det kan man aldrig veta. Nästa år firar vi 40-årsjubileum, och då måste vi göra något stort och speciellt.