Mattias Hellberg - Mattias Hellberg

Silence
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2004.)

Efter duon Hederos/Hellbergs beslut att sluta på toppen förra året var det självklart att Mattias Hellberg skulle satsa på en solokarriär. Allt annat var ju avklarat, hundåren som ledare för Nymphet Noodlers, åren som trashgitarrist i Hellacopters och Diamond Dogs och de upphöjda och firade triumferna som vokalist i coverduon med Martin Hederos på piano. Satsningen på en solokarriär var därmed så uppenbart självklar att ingen, allra minst Mattias Hellberg själv, verkar ha övervägt andra alternativ. Det borde han ha gjort. 

För utan Martin Hederos och utan Den Stora Sångskattkistan har inte Mattias Hellberg särskilt mycket att förmedla. Det är inget fel på Mattias Hellbergs musikaliska hantverksskicklighet. Hans traditionella mogna rock enligt amerikansk standardmall är stadig där den lunkar fram i lagom långsamt tempo, och han spelar gitarr som en hel karl. För att inte tala om rösten, som är autentiskt sträv och härjad.

Men det känns som om Mattias Hellberg halvvägs har lutat sig tillbaka och nöjt sig med de delarna, trots att det fortfarande fattades både minnesvärda melodier och – värst av allt – glöd och gnista. När några texter är nere och krälar på Patrik Isaksson-nivå i klichérikedom spelar det ingen roll att snabba bagateller som True höjer sig en aning över mängden. Entusiasmen krymper ändå alltmer både hos lyssnare och Mattias Hellberg, och ett par textmässiga kullerbyttor i form av svengelska direktöversättningar, som i Where Did You Go? blir direkt plågsamma. 

Den avslutande oinspirerade tolkningen av Paul Simons Mother and Child Reunion gör paradoxalt nog att Mattias Hellberg framstår som sin gamla duos motsvarighet till Art Garfunkel, skönsjungande men ointressant.