Martha Wainwrights laga förfall
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2010)
När Martha Wainwright ställde in sin Nöjesguiden-intervju i sista stund hade vi viss förståelse. Hon fick nämligen barn istället, tio veckor för tidigt. Nu har vi hunnit ikapp varandra.
Det första inbokade intervjutillfället ställdes in med kortast tänkbara varsel, liksom hennes medverkan i diverse svenska morgonprogram och liknande. Ofta innebär sådant att man kan ana att en artists ego börjat svälla oproportionerligt, men Martha Wainwright hade onekligen laga förfall. Mitt under hennes promotionturné satte nämligen värkarna igång den 16 november. Alldeles för tidigt.
- Oj oj oj, det var tio veckor för tidigt. Tanken var att jag skulle göra en massa promotionarbete för min skiva med Edit Piaf-sånger, och jag var precis på väg till Stockholm från London när jag märkte att det var dags.
Så istället för den utvalda förlossningsavdelningen hemma i New York föddes hennes son på University College Hospital i Camden, London. Det var dramatiskt och svårt, men det slutade lyckligt.
- Det var rätt lustigt, där låg jag och frågade sköterskan om jag skulle begära förflyttning till något sjukhus som var särskilt duktiga på prematura födslar, och hon bara skrattade. Det visade sig att de var allra bäst på det i hela Europa.
- Min man Brad var ovärderlig. Han skaffade bostad åt oss i Camden, han skötte precis allt. Jag har liksom alltid blivit irriterad på män som tjatar om att "vi väntar barn", det är ju kvinnan som gör. Men sedan när barnet var fött så gick det jättefort innan det slutade vara mitt barn och började vara vårt. Att bli förälder ställer givetvis hela livet och alla tidigare prioriteringar på ända.
- Just för att han kom alldeles för tidigt så sprack ju alla planer. Jag hade tänkt slutföra promotionjobbet för min Piaf-skiva, och sedan återvända hem för att ta det lugnt sista månaden innan förlossningen. Så blev det inte. Nu fick jag ställa in mängder med intervjuer, boka av en massa, och hade ingen tid alls att förbereda mig. Och det mest intressanta är att inget av det känns särskilt viktigt längre. Tiden är mycket mera värdefull nu, jag kan inte slösa hursomhelst med den. Det viktiga är Archangelo.
Det är ett vackert namn. Hur landade ni i det?
- Vi hade ett antal namn att välja på, bland annat Archangelo efter Brads morfar. Eftersom det blev på det här sättet med förlossningen var det självklart att det skulle bli just det namnet bland dem vi funderade över.
Martha Wainwright är som så ofta berättats inte bara bror till Rufus Wainwright utan också dotter till singersongwritern Loudon Wainwright III och Kate McGarrigle, en av Kanadas främsta sångerskor i sin duo tillsammans med Marthas moster Anna McGarrigle. Det är med andra ord inte särskilt svårt att förutspå lille Archangelos framtida karriärval.
- Mm, du har rätt. Musiker. Antingen det eller läkare.
Läkare?
- Min mamma är svårt sjuk, och åker in och ut på sjukhus hela tiden just nu. Hon har en väldigt udda form av cancer, så udda att man inte bryr sig om att forska på den. Och plötsligt blir det begripligt varför en massa föräldrar tjatar om att deras barn ska bli läkare.
Så tråkigt att höra att din mamma är så sjuk.
- Vet du, hon var just hos mig i här i London. Dels för att se sitt barnbarn, som är för litet för att resa hem ännu. Och dels för att uppträda tillsammans med mig och brorsan på vår julkonsert här. Det är en fortsättning på jul-DVD A Not So Silent Night som Kate och Anna gjort tillsammans med mig och Rufus. I USA spelade vi tillsammans med gäster som Lou Reed, Laurie Anderson och Antony. I London blev det en urengelsk föreställning, med både Boy George och komikerna French & Saunders bland gästerna.
På konserten låter till och med Lou Reed munter.
- Jag vet, det är skitkonstigt. Han kanske inte visste att vi spelade in? Hehe.
På Martha Wainwrights liveinspelade album Sans Fusils, Ni Souliers, A Paris sjunger hon Edith Piaf bättre än någon annan än själva föremålet för hyllningen klarat. Producenten för skivan är Hal Willner, som har gjort de smarta hyllningsalbumen till en konstart med sina fantastiska hyllningar till Thelonius Monk, Kurt Weill, Charlie Mingus och Walt Disney. Första gången Martha Wainwright samarbetade med Hal Willner var på de hyllningskonserter till Leonard Cohens ära som han arrangerade i USA och i Australien för fem år sedan, där också Antony, Nick Cave och Jarvis Cocker deltog.
- Jag har bara gått och väntat på en chans att få jobba med honom igen, han är helt fantastisk. De Kurt Weill-saker han gjort med Marianne Faithfull, som är en av mina största favoriter, är bland det bästa jag vet. Det var hans idé att vi skulle göra en Piaf-skiva, och jag var rätt tveksam från början. Jag menade att det var för välkänt, men när han skickade 200 av hennes sånger visade det sig att jag som är ett fan bara kunde 20 eller 30. Så istället började jag betrakta projektet som en chans att ge några fler av hennes sånger en lite vidare spridning. Särskilt som jag befinner mig i en position där mitt skivbolag inte riktigt förväntar sig att sälja mina skivor, så vi behövde inte bekymra oss om huruvida det var tillräckligt kommersiellt, hehe.
Men hur närmar man sig material från en artist som har en sådan ikonstatus? Är det inte skrämmande?
- Redan det att vi valde mindre kända sånger gjorde att det blev mindre spänt. Sedan använder jag alltid en och samma metod när jag ska sjunga andras sånger, även Syd Barrett på förra albumet och Judy Garland med min bror. Jag lyssnar på originalet maximalt ett par gånger, för att få grepp om text och melodi. Sedan lägger jag undan originalet för att ta mig an sången på mitt sätt istället.
Blir det mera covers nu?
- Jag vet faktiskt inte. Just nu känner jag mig klar med det. Vi var faktiskt på väg att köpa ett nytt hus i Brooklyn, där vi skulle inreda en hemmastudio på en våning. Nu kom ju barnet emellan, så det kanske tar lite längre tid än planerat. Men efter lite Piaf-turnerande kommer det igång, så i december om ett år borde jag vara färdig med skivan som finns i mitt huvud just nu.
Som delvis bygger på musik du skrivit till en New York-balett, om jag är rätt underrättad.
- Det är du. Jag har skrivit en del 20-minutersstycken till en balett, lite mer orkestrerade än jag brukar, och de funkar som språngbräda för hela projektet.
Men inte tänker du ha med 20-minutersstycken på skivan?
- Varför inte? Om de passar i sångcykeln, så. Det är ju inte som att radion spelar mina sånger idag, när de är korta och koncentrerade, så jag behöver väl inte bekymra mig om sådant.