Markus Krunegård: Med rastlösheten som drivkraft

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2014)

Foto: Josefin Mirsch, Patrik Forshage

Idén var att Nöjesguiden skulle hänga med Markus Krunegård medan han spelar in en video och sedan ses dagen därpå för en regelrätt intervju. Men Markus hade andra planer. Patrik Forshage har träffat sångaren för ett prat om rastlöshet, nazism och borttappade språk.

När han öppnar dörren till fotostudion på Södermalm bevakar två kameror och en ljudkille varenda rörelse, och Markus informerar mig om att jag härmed riskerar att bli en del av videon. Tillsammans med Ted Malmros har han nämligen först landat i att samtidigt med videon till Let's go nu är jag din yo också göra en the-making-of-video. När de så småningom insåg att de inte hade några idéer för videon återstod bara att ägna dagen åt att spela in the-making-of-delen.

Men lite poserande med gitarr måste väl ändå få plats, och Nöjesguiden får det ansvarsfulla uppdraget att sköta vindmaskinerna. Markus tar plats framför den gröna backdropen där månen är tänkt att projiceras, och mimar sig ointresserat igenom första versen innan han avbryter tvärt.

– Kan man inte göra en video där låten inte är med överhuvudtaget? frågar han sin regissörsvän. Eller där bara första versen är med, flera gånger, i olika sammanhang?

Tidigare under dagen har han låtit sig filmas medan han varit ute och tittat på första maj-demonstrationer ("jag mötte tre bra kompisar där, av en slump, men folk som ser det kommer att tro att det är regisserat"), medan vänner och kollegor tittat förbi för att bidra med regiråd och rekvisita.

– Är det inte dags för en folköl? föreslår Markus, och med kameror och mikrofoner i släptåg släntrar vi så avslappnat vi kan ner till närmsta minilivs, där innehavarna leende stirrar så intensivt in i kameran att de knappt reagerar på om de får betalt.

Tillbaka i fotostudion öppnar Markus en öl och kollar reaktioner på Instagram-bilden med en överkorsad swastika som han lagt upp samma morgon. När någon följare uppmärksammar honom på att bilden ursprungligen är Rebecca & Fionas skrattar han nöjt. Han har ju varit med och skrivit deras Holler, och han beskriver dem som grymma. Men när jag berättar om vilka reaktioner bilden har framkallat på hans Facebook-konto stelnar leendet. Där har det antinazistiska ställningstagandet lockat fram en hel del obehagliga kommentatorer, och medan Markus scrollar ner för att läsa dem blir han allt blekare.

– Vafan?

Särskilt stör Markus sig på att några av "debattörerna" vill kalla ställningstagandet mot nazism för kommunism.

– Förhoppningsvis står väl alla partier upp mot nazismen? Man skulle väl till och med kunna tänka sig att en idiotisk sverigedemokrat borde göra det, åtminstone teoretiskt.

Den busiga och muntra stämningen är rejält kantstött, och Markus letar efter en ny infallsvinkel till det fortsatta filmandet. Efter lite håglöst viftande med tunna sjalar i olika färger, tänkt för snygga slow motion-sekvenser, står ett möte med Fredrik Wikingsson på tur. Det ska handla om hur man kan förvandla dagens förlupna video till en tv-dokumentär med en tillräcklig kulturprägel för att sändas i Kobra, och när vi skiljs för dagen utanför den näraliggande krog där Fredrik väntar ruskar Markus på axlarna som för att skaka av sig det obehagliga.

När vi ses dagen därpå, utan kamerabevakning, är Markus lite sliten. Från barhänget med Fredrik Wikingsson drog de till en karaokeklubb vid Globen. Där avslutades inspelningen med några Bon Jovi-hits, och med barnvakt hemmavid fick han och frun Sofie dessutom till en utekväll. Men Facebook-reaktionerna på den antinazistiska bilden stör honom fortfarande.

– Det var en liten chock. Men varför skulle jag vara förskonad från sådant? På ett sätt är det väl underbart att det finns nazister som har klickat *gilla* på min Facebook-sida. Om de lyssnar tillräckligt länge och noga på mina texter kanske de ändrar sig. Jag tycker att det finns ganska starka inslag av solidariska och humanistiska värden i mina texter, sådana man kan kanske kan kalla vänster men som jag tycker är allmänmänskliga.

Med sitt deltagande i en ny film för LO har Markus Krunegård tagit ställning mer konkret än så.

– Om det är någon gång man får bekänna färg är det väl nu, funderar Markus. Jag minns så tydligt för 15 år sedan när Zhirinovsky började skramla i Ryssland, eftersom jag är halvfinne och hans politiska agenda gick ut på att återföra Finland till Ryssland. Samma sak med Jörg Haider i Österrike – när han kom fram var det en förstasidesnyhet bara att sådana människor fanns. Nu finns den sortens politiker överallt. Det är ett ansvar man kan ta att visa vad man tycker. Och just den här filmen gillade jag, den är positiv och visar livskraft istället för anklagelser och pajkastning.

Inför sitt förra album Mänsklig värme talade Markus om att den nya rollen som förälder hade bidragit till att han valt en ny livsstil, borta från krogen, med grapefrukt till frukost och regelbundna pushups.

– Jag vet inte, tvekar Markus. Det varade väl en vecka. Men det är klart, jag gillar ju när livet förändras – jag söker det – och i efterhand framstår allt det där stora och annorlunda som så självklart. Det var mitt första år som förälder, och det är klart att man förändras då.

Då stod Markus också i begrepp att åka till USA för en turné med Adam Olenius i deras konstellation Serenades.

– Jag fick min barndomsdröm om att göra USA uppfylld. Men det blev förstås ingenting av Serenades. Universal släppte ner en del musikaliska snöbollar för att se vilka som började rulla, och det gjorde inte vi. På turnén spelade vi inför alltifrån åtta pers i Montreal till nästan fullsatt i San Fransisco, och det var rätt fantastiskt att resa på en buss i 64 timmar, vakna lite för tidigt och bara se prärie i alla riktningar så långt ögat når.

På Rastlöst blod återkommer USA i flera texter.

– Jag är inte som Kenneth Gärdestad som kan arbeta både med konkreta bilder och lite flummighet. När jag har varit mycket i USA har det blivit mycket USA i texterna. Och jag är verkligen förtjust i det landet, även om jag för den sakens skull inte ställer mig bakom alla konstigheter som finns där.

Dynamiska Under broarna i Skanstull, som vinglar mellan visa för akustisk gitarr och frenetisk punk, är ett annat exempel på hur Markus Krunegård fortsätter placera sina låtar i såväl geografisk och tidsmässig som kulturell kontext.

– Den började med att jag hade tv:n på, och där rullade Himlen är oskyldigt blå och den började faktiskt med explicita sexscener där någon sög Bill Skarsgårds kuk. Så jag skrev det. Jag sprang faktiskt på Bill i Los Angeles sedan, och jag blev alldeles stel. "Du, vi måste snacka om en sak i en av mina låtar", liksom. Men utan att ha hört låten välsignade han citatet.

I Piller i badkaret hittar vi honom först på rygg i Rålambshov och sedan medan han rusar han runt i portar på Östermalm.

– Det är inget medvetet eller strategiskt val, men jag jobbar ju med bilder i huvudet, och då brukar det komma text. Det är väl okej så länge det inte blir koketterande, så där att man försöker visa vilken koll man har. För mig känns det som en utmaning att hantera det konkreta och förvandla det till…

Något allmängiltigt?

– Nä, allmängiltigt låter fel, det låter som ett strategiskt val. Men så här då: jag är ointresserad av att sjunga om hur himlens färger färgar mina känslor, den sortens språk har inte jag. Snarare så att mina ord kan låta platta, men samtidigt uppstår något där.

Att texterna är lika ordrika som vanligt är resultaten av fria associationsflöden.

– Ord får välla fram. Sedan redigerar jag. Ett exempel kan vara när jag var superfrustrerad och satt i köket och sjöng in en låt som jag kallade för Svada. Det var bara fraktaler av ord, åtta minuter av rap. När jag lyssnade tillbaka på den märkte jag att den omedvetet kommit att handla om att våga vara oförberedd, att låta saker komma. Det mesta jag skriver uppstår så. Det svåra för mig är att komma på ämnet jag vill skriva om. Det ämnet blir som en regel, det är det jag har att utgå ifrån. Och i ämnet bor också musiken, jag har aldrig en färdig låt att skriva text till.

"Jag skriver om det jag upplever" sa Markus till Nöjesguiden inför Mänsklig värme för två år sedan. Det borde innebära att texterna inte innehåller fiktion alls, föreslår jag, och Markus nickar.

– Det jag skriver är sant, det finns alltid en känsla som verkligen är upplevd där. Men samtidigt kan det ju vara total jävla lögn. Texterna utgår från mina referenser, men hur skulle jag kunna vara helt sann – antingen förhärligar jag mig själv eller väljer att tala sämre om mig. Och ibland lånar jag ju sammanhang från andra runt omkring mig, men istället för att sjunga att "jag har en kompis som", sjunger jag "jag".

Finns det med andra ord en människa som kommer att känna igen sig i Tommy tycker om mig?

– Jo. Det finns det.

Det är en väldigt obehaglig låt om kvinnofrid och misshandel. "Tommy tycker om mig", lyder första raden, följt av "men måste han slå så hårt".

– Det är en pepplåt till någon i min närhet, att ta sig ur en destruktiv relation. Fysisk misshandel – och psykisk också – är bland det allra lägsta. Det finns så många schablonbilder som lägger skulden och ansvaret hos den som blir misshandlad, om att det är personer som går in i en serie av sådana relationer. Men jag tror att det kan drabba vem som helst, plötsligt är man i en skitdålig relation, och så stannar man ändå av någon anledning. Man vill löpa linan ut, man vill inte vara den som lämnar. Så låten handlar om att våga och orka ifrågasätta vad man har.

Piller i badkaret, som grundar sig på en av Markus vänners självmordsförsök, uppstod efter att Markus Krunegård lyssnat på konstnären Lars Lerins vinterpratande i P1.

– Han är av mina favoriter. Min mamma arrangerade en utställning med hans målningar i Norrköping ganska tidigt, och därför hade vi en tavla av honom hemma när jag växte upp. I sitt radioprogram sa han att "Man kan ta livet av sig, men man kan också ta en cigarett", och det tyckte jag var så bra. Jag höll på att jaga honom för att fråga om jag kunde använda det, men jag kom aldrig förbi hans agent, och då blev jag nästan sur och använde det ändå. En kompis träffade honom senare, och det visade sig att han hade stulit det själv.

Rena stölder är för övrigt ett vanligt sätt för Markus att hitta saker att skriva om.

– Oftast brukar jag sno från Finland, för det finns inte en chans att någon i Sverige fattar att jag gjort det. Juice Leskinen är en jag ofta snor av, en grym sångare som bestämde sig för att sluta ta sitt insulin och dog av sin sockersjuka.

När jag frågar tror nog Markus att den person som låten riktar sig till identifierar sig själv i texten, och jag undrar om det kan vara ett problem. Markus tvekar lite medan han ruskar på huvudet.

– Det där är svårt. Jag vill ju inte censurera mig själv. För egen del har jag inga problem med att utelämna mig, men att lämna ut andra… Det är ju en av anledningarna till att jag ville ändra titeln på Helli, men det var för sent.

Slamriga Helli har Markus skrivit till sin dotter, som nu har hunnit bli tre år.

– Den borde ha hetat Hell and I. Dels för att det inte är lika rättframt, men också för att jag skulle ha hjälpt henne med sitt artistnamn redan. Eller namnet på hennes revisionsbyrå, eller vad hon kommer att vilja göra.

Texten till Invandrarblues är mer påfallande självbiografisk än någon annan låt, och handlar om hur Markus upptäcker att han är på väg att glömma sitt förstaspråk.

– Jag har misslyckats med att prata finska med Helli, så hon kommer inte att ha finskan som ett levande språk. Och för min del har jag märkt att jag pratar som en 60-åring, för jag pratar ju den svenska som mamma hade med sig när hon flyttade hit. Det är smärtsamt att glömma språket, och det är smärtsamt att vara i Finland och märka att jag bryter. Jag skulle ringa roomservice på ett hotel i Helsingfors, och det tog en timme innan jag vågade. Lite är det väl lättja också, jag läser extremt lite och väldigt dåligt på finska.

I texten sjunger Markus att det får honom att känna sig halv.

– Men sorgligast är det med dem som skämdes över att de var finnar. Det var många som slutade prata finska när jag växte upp, men jag och Jukka pratade bara högre och högre. Jag identifierade mig så hårt med Finland, det blev min utopi. Där fanns släktingar som tyckte om en, där fanns kusiner som lärde mig hårdrock. Jag vet inte, jag är inte riktigt svensk, men jag är inte finsk heller. Vafan, ska jag behöva bo på Åland, eller?

Rastlöst blod är en avsevärt slamrigare skiva än Mänsklig värme.

– Det är medvetet. Jag ville att skivan skulle vara levande, och då passar gitarrer. Både jag och Jari Haapalainen gillar det, och gitarrer är det Jari är allra bäst på. Men det blir en balansakt att älska slammer och att vilja få fram texterna, det är svårt att kombinera. Jag ska inte kasta skit på Mänsklig värme, men den är så… fräsch. Jag gillar den, men om den hade varit min sista skiva någonsin hade det känts fel.

Orsaken ligger i tekniken.

– Jag är inte så intresserad av teknik, och då kan det bli att jag känner mig lite klappad på huvudet i en studio där jag inte förstår detaljerna. Men det finns låtar på den som jag alltid kommer att spela – Korallreven och Vintergatan och Askan är den bästa jorden. Jag ger den 3,5 markusar, eller en svag fyra.

Rastlöst blod talar Markus om som sin mest sammanhållna skiva någonsin, men på andra håll har han talat om den som spretig och kallat den sin "egen mixtape".

– Det ligger ingen motsättning i det. Rastlösheten är en sammanhållande länk. Istället för att se rastlöshet och nyfikenhet som ett problem konstaterar jag att jag är sådan. 

Rastlöst blod (Stranded/Universal) släpps den 4 juni. Tjatar vi bara tillräckligt kanske överblivna små mästerverk som Född långt från USA – som för övrigt delar riff med Born in the USA – och Go Johnny Go Go också ges ut så småningom.