Space Age Baby Jane - The Electric Love Parade

BMG

BETYG 2/6

(Dubbelrecension med Jay-Jay Johansen - Antenna, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2002) 

Some will pay for what others pay to avoid. Jay-Jay Johanson snubblade över ett skivkontrakt, blev ofrivilligt internationell superstar och har just flyttat till lilla Stockholm för att komma ifrån rollen som ständigt uppmärksammad stjärna i en storstad. 

Space Age Baby Jane, som egentligen heter Anders Ljung och numera är ett enmannaband, har lämnat småstaden för stora Stockholm, och skulle ge vad som helst för att bli just en så stor stjärna. Båda har alla chanser att uppnå sina syften. 

Jay-Jay Johanson har tagit hjälp av tyska Funkstörung för att hitta en väg ut ur triphopens öde återvändsgränd, men fortsätter att vara så anonym att han inte blir antastad av fans i Sundbyberg. Triphopen är inte helt bortrensad, men den har fått en snyggare elektronisk kostym. Ambitionen sägs ha varit Aphex Twin, och på Wonderful Combat snuddar man faktiskt vid så spännande elektronik, men oftare är Jay-Jay Johansons musik inget annat än uppdaterad schlager med tydliga publikflörtar. 

Versionen av D D Jacksons Münchendisco Automatic Lover, komplett med förvrängd röst och en synth så 80-talig att den har axelvaddar, kommer att göra rent hus på franska topplistor. Någon Morrisseyfrasering, lite chanson och så en rejäl dos franskspråkig lyrik i Déjà Vu räcker för att hålla ställningarna som firad i Frankrike och okänd i Sverige. 

Space Age Baby Jane, som nu släpper sin andra skiva, är redan ett hett samtalsämne på 14-åringars chatsidor. Själv talar han gärna om glamrock med kraftig tonvikt på glamour. Precis som Jay-Jay Johanson lutar sig Space Age Baby Jane mot sin prestigeproducent, och Niclas Frisk har ersatt de för glamrocken karaktäristiska gitarrerna med synthar. Charmigt och effektivt klipper Space Age Baby Jane referenser från allt glamoröst i populärkulturens historia. Redan i inledande Grace Under Pressure trängs Madonna och Roxy Music med Coco Chanel, och så fortsätter det - Pink Floyd och Kraftwerk, Gary Numan och Billy Mackenzie, eftermiddags-TV och Betty Davis, och inte så lite Philip Oakey samsas i en euroromantik vi inte hört maken till sedan det tidiga 80-talet. Visserligen vill gärna Anders Ljung vara en del av glamouren, men han är för snäll för utpräglad hedonism. 

Som en svårmodig kajalmarkerad svartrockargymnasist blir han i sina texter inte kär utan förälskad. Flickan - en "breathtaking beauty" golvar inte utan... berör. Klart att han måste bli tonårsidol.