Japandroids - Fate & Alcohol

Anti/Playground

BETYG 2 av 6

Hur många sprinterlopp kan ett band springa utan att komma i mål? Tja, för den här kanadensiska duon stannar det efter fyra mästerskap och album, där de gång på gång och i låt efter låt har laddat för explosiv urkraft. De har klappat sina kinder och masserat sina muskler, men även om adrenalin och testosteron har fått dem att låta imponerande uppumpade har de aldrig hamnat på prispallen. Det har liksom aldrig funnits så mycket substans bakom den svällande fasaden av gitarrmangel och trumattack, och på farvälalbumet innan nedläggning fortsätter det på precis samma sätt.

Principen är konsekvent att två röster som unisont gormar textrader är kraftfullare än en röst, att stenhårda trumslag låter högre än dynamiska, att ständig gitarrattack med fyra seriekopplade reverbboxar skapar en tjockare ljudvägg än färre. Allt det är visserligen sant, men inget av det påverkar musikens kvalitet. Det blir effektsökeri och pyro av alltihop, istället för kvalitet (lite som Djurgårdens hejarklack, faktiskt…) Om bara en liten del av tiden för mangelkonstruktion hade omfördelats till eftertanke och utveckling av låtskrivande - jamen de hade kunnat lära ett och annat av Johnossi om de hade lyssnat - hade de kanske sett fortsatta utvecklingsmöjligheter istället för att lägga ned. Men men, sånt är livet.

Av Patrik Forshage

Den 24 oktober 2024

Skivrecension