Imperial State Electric slår tillbaka
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2015)
Foto: Hanna Grandert (svartvit), Patrik Forshage (färg)
Imperial State Electrics nya album Honk Machine är inte bara bandets bästa skiva hittills. Med sin nyfikna hållning till genrens traditioner är den mer än så, och den som redan slår fast att det är årets rockalbum tar inte miste. Nöjesguiden har knackat på dörren hemma hos Nicke Andersson.
Imperial State Electrics obestridliga ledare Nicke Andersson tittar ut genom dörren till sin gula villa i en söderförort till Stockholm.
- Välkommen! Vi går direkt ner till studion i källaren. Vill du ha en kopp kaffe?
Han är påfallande stolt över sin Honk Palace under familjens hem, och det är inte obefogat. Innanför källardörren finns först ett litet kontrollrum med en dator och lite högtalare och förstärkare, och på väggen en rejäl hylla för hans samling effektpedaler, somliga hemmagjorda. Och så ett stort glasfönster mot studion. Därinne står trummorna och mikrofonstativen uppställda, och förstärkarstaplarna är iordningsställda och redo att slås på. Otaliga gitarrer trängs med idolporträtt på väggarna och står i stativ på golvet.
- När vi flyttade in för ett och ett halvt år sedan var det en bastu i det där hörnet, säger Nicke och pekar. Men jag fick hjälp av en kompis, för möjligheten att bygga om till en egen studio var en av de viktigaste anledningarna till att vi slog till på huset.
Att ljudet läcker upp genom taket, så att det är omöjligt att titta på TV i vardagsrummet direkt ovanför är ett streck i räkningen, men Nicke försäkrar att familjen har tålamod med honom. Att ljudet från familjens tvättstuga vägg i vägg i källaren läcker in i studion bekymrar honom inte heller.
- Äsch, så jävla noga får det inte vara. Det läcker nog en del ljud ändå.
I studion har han producerat några enstaka andra band hittills, senast utmärkta Black Trip, men framför allt är det en tummelplats för hans eget Imperial State Electric. Tillsammans med Dolph De Borst, Tobias Egge och Thomas Eriksson gjorde Nicke bandets nyutgivna album Honk Machine här, och trygghet och hemtrevnad gav utrymme inte bara för grym rock'n'roll utan också för upptäckarglädje, smart rockfiness och genreutflykter.
Därför är det lite tråkigt att man till och med i pressreleasen från skivbolaget ramlar i fällan att beskriva Imperial State Electric med de gamla klyschorna om hederlig rock'n'roll. "Trygg klassisk rock. Inga pretentioner, inget tjafs". Det blir lite av en paradox, med tanke på den nyfikenhet som kännetecknar Nicke Andersson. Dels i hans ständiga ström av samarbeten och projekt, givetvis, men faktiskt också i den storögda förtjusning i variation och detaljer som präglar Imperial State Electrics musik. Nicke köper inte den invändningen riktigt.
- Jag ser inte rock'n'roll som fantasilöst alls, tvärtom. Kan man skriva en bra låt med tre ackord och två minuters längd är det inte alls fantasilöst. "Du är ett geni, Andersson", tänker jag när jag någon gång lyckas. En del har en gåva för sådant, en talang, men jag måste jobba för det. Jag fortsätter att lära. Ett nytt ackord varje år, hehe.
På samma sätt är han tveksam till begrepp som "originalitet"
- Om något är bra skiter jag i om det är originellt. Just rocken får ta emot sådana där etiketter som retro. Men alla band som återskapar 80-talets pastellpop - som var kass redan då - slipper sådana stämplar. Det känns lite orättvist.
Ändå håller Nicke håller med om att uttjatade fraser om "dieseldoftande rock'n'roll" inte riktigt skildrar hans musik.
- Både Hellacopters och Imperial State Electric hamnar snarare någonstans mittemellan punk, rock, hårdrock. Men samtidigt skulle nästan allt jag har gjort kunna spelas på radio. Även om det inte görs.
Jag föreslår att All Over My Head låter Lynyrd Skynyrd, men trots att han bekänner att han har en svår Lynyrd-period just vill Nicke inte riktigt hålla med.
- Det är vår Tom Petty-låt, kontrar han. Den är jättegammal. Jag hade gjort en demo, men sången lät rent pinsam, så jag spelade inte ens upp den för bandet. Sedan när jag ändå gjorde det tyckte alla att det var skitbra, så vi arbetade om den lite.
Tvillinggitarrerna i Another Armageddon, däremot.
- Prickade du dem? Ok, jag erkänner, de däremot är Lynyrd Skynyrd. Jag har snott dem rakt av.
Med Walk On By hade Nicke Andersson andra ambitioner.
- Jag ville göra en sydstatssoullåt. Den tycker jag skulle funka med The Solution, med Lynn Segolson och Clarisse Muvemba Lidström på bakgrundssång. Men jag vet inte riktigt hur vi ska lösa det live, det är ju marigt med budgeten att ha dem med, du vet…
Att sådana genreutvikningar skulle vara teckna på att hans musik är ambitiös värjer han sig emot, till att börja med.
- För mig betyder nog "ambitiöst" tillkrånglat. Lite viktigt sådär. Karriärsinriktat. Sådant finns inte i min musik.
Ändå kan Nicke tillstå att det är han har ambitioner.
- Det är klart att jag alltid har haft någon ambition. Även i Entombeds mest nihilistiska period. Från början var vår ambition där bara att hamna på demolistan i ett fanzine, det var vår högsta dröm.
Fortfarande talar Nicke om Entombed med en påfallande stolthet.
- Vi blev fanbärare för svensk dödsmetall, och bidrog till att en massa andra band började spela. Det är jag stolt över.
De tidiga ambitionerna med Hellacopters var lika modesta.
- Drömmen med den första Hellacopters-singeln var att få den recenserad i Maximum Rock'n'Roll och i Flipside. När det hände fick jag nästan nypa mig i armen, så stort var det.
Och inte heller då var det bara frågan om rättfram rock'n'roll.
- Det kallades så, men det var ju mycket mer. Jag har ju en massa idéer, och har alltid haft.
Orsaken till att Hellacopters la ner är utredd många gånger.
- Det fanns inte plats för andra grejor där. Vi hade öppnat några dörrar på glänt, visserligen, men jag trodde faktiskt inte att vi skulle komma så mycket längre. Och så var jag riktigt trött på de andra, lägger han snabbt till med ett snett leende.
I Imperial State Electric är möjligheterna fler.
- Här finns mer plats. Walk On By på nya albumet till exempel hade aldrig fått plats i Hellacopters. Och här kunde vi börja jobba med stämsång. Vi kan göra både americana och punk. Jag tycker inte att det är ytterligheter. För mig är Death Strike lika bra som Otis Redding, de ger mig samma känsla.
När Nicke nämner favoritlåtar för stunden märks den bredden.
- Nick Lowes I Live on A Battlefield är ett exempel på hur man ibland möter sådana låtar som gör att man ramlar av stolen. Den är så bra, den knockar mig fullständigt.
JD McPhearson är en annan av Nicke Anderssons favoriter just nu.
- Titelspåret på hans andra album. Let the Good Times Roll. Den har jag nog spelat 200 gånger.
Publikmässigt är Imperial State Electric en avsevärd nedskalning jämfört med Hellacopters.
- Det är klart att det finns massor med folk som gillar Imperial State Electric. Men det händer också att vi spelar för 20 personer som ser skeptiska ut någonstans i Tyskland. Nä, sedan ser de glada ut, när de har hört hur vi låter.
Nicke har en teori om att det överväldigande utbudet har gjort det svårare för ett band att etablera en fanbase.
- Förr innebar en sådan spelning inför 20 personer att det var 40 pers när man kom tillbaka ett år senare. Men nu har det hänt så mycket på det där året att alla har glömt att det var bra förra gången. Till och med de där 20 som var där har glömt det.
Knepen han tar till för att nå ut är uråldriga. I konvolutet till nya albumet Honk Machine har Nicke lagt en lapp som bjuder in till fancluben Imperial State Electric Legions. Medlemskort, signerade medlemsbevis och fotografier, en exklusiv sjutumssingel, badges och stryk-på-bilder utlovas till den som anmäler sig som medborgare i The Imperial State. Precis som erbjudande om Kiss Army som låg instoppade i Kiss-skivorna för 40 år sedan, påminner jag, och Nicke bryter ut i ett förtjust leende.
- Exakt. Haha! Jag har faktiskt snott hela texten just därifrån! Jag visste vad jag skulle skriva, så jag bara plockade den direkt från Kiss Army-inbjudningarna. Hehe. Och sånt där som diplom och signerade grejor, precis så skulle jag vilja ha det.
Det är old school, det är Nicke den första att erkänna.
- Men vafan ska jag göra då? Jag har ju inte ens ett facebook-konto. När till och med Kenny Håkansson skaffade Facebook - det trodde man väl aldrig - insåg jag att jag var ensam kvar. De där roliga klippen kan jag se genom att kika över axeln på någon i bandet.
Lenny Kravits blottningssekvens på Gröna Lund i somras verkar Nicke ändå lite ledsen över att ha missat. Men har förstår vidden av händelsen. Det har nämligen hänt även Nicke.
- Det var någon turné, och jag hade kommit på ett trix att spara tvätt genom att köra kommando. Och i någon låt gick jag ner på knä med gitarren - så där MC5-style - och just där sprack byxan. Jag rusade ut, men jag hade ju inga extrabrallor med mig. Så rodren tejpade en massa gaffa runt hela byxorna, någon slags gaffa-blöja, och sedan var det bara att köra vidare. Men det var innan alla spelade in varje detalj med sina mobiler.
Nicke skakar irriterat på huvudet. Sådant har han ingen förståelse för.
- När sju personer spelar in bredvid varandra, för att lägga upp på YouTube, då undrar jag varför. Blir min film verkligen mycket bättre än din film? Jag vill inte låta som en gubbe, men det finns faktiskt grejor som var bättre förr.
De hjältar Nicke har spelat med är åtskilliga.
- De frågar för att man började som fan. Jag tror att Hellacopters var viktiga för att få folk att börja köpa MC5 igen, till exempel, så att få vara med och spela i det bandet är väl lite som att få guldklocka för lång och trogen tjänst.
Via MC5-kontakterna har Nicke dessutom fördjupat sig i soul, i bandet The Solution med Detroitlegenden Scott Morgan, och tillsammans med Amir Chamdin hade Nicke projektet Mean Streets härom året. Det är bara en handfull av Nickes till synes oändliga ström av pågående, vilande eller förvisso också avslutade kollaborationer. Finns det fortfarande samarbeten han drömmer om, undrar jag, och Nickes ögon tindrar.
- Imperial State Electric som Alice Coopers kompband, det du! Då skulle vi dessutom se unga ut, i jämförelse. Eller att få producera Kiss. De borde verkligen ha frågat mig, faktiskt, så hade jag hjälpt mig att göra det där 70-talsalbumet som alla ändå vill ha från dem.
Det finns fler.
- Jag skulle gärna göra en duett med Neko Case, hon är helt grym. Och så skulle jag vilja spela med Steve Jones från Sex Pistols förstås. Vilken jävla gitarrist. Never Mind The Bollocks är den skiva som jag har skaffat i allra flest ex under åren.
Finns det i andra änden samarbeten som Nicke Andersson säger nej till? Nicke funderar en stund, och sedan nickar han.
- Icona Pop hade frågat mitt management om jag hade lust att spela gitarr med dem - playback - på Allsång på Skansen på TV. Jag blev förolämpad. Men sedan var jag tvungen att kolla på programmet, bara för att se vem de hyrt in istället. Det visade sig att jag hade blivit ersatt av någon kille på… synthtrummor. Då blev jag nästan ännu argare.
Även när det kommer till att välja covers går Nicke Andersson gärna utanför ramarna.
- En cover av säg Cheap Trick blir ju meningslös. Den är ju redan perfekt. Då är det roligare att spela in en Depeche Mode-låt. I Hellacopters var det på samma sätt när vi valde covers. Gärna Ramones live, det är alltid så extremt kul, men på skiva är det roligare att göra Teach Me Tiger.
Till och med en Ola Magnell-låt har Nicke gjort, tillsammans med Dregen.
- Vi blev tillfrågade om att vara med på ett hyllningsalbum, och min morsa lyssnade alltid på Ola Magnell, så det var givet. Rulltrappan var hennes favorit, så det var lätt att välja.
Tidigare har Nicke sturskt talat om "minst en skiva om året" och funderat kring andra artisters långsamma tempo. När jag påpekar att Honk Machine dröjt tre år sedan Imperial State Electrics förra album Reptile Brain Music tittar Nicke först misstroende på mig och ser ut att snabbt räkna efter i huvudet. Sedan slår han ut med armarna.
- Det är inte mitt fel! Jag har hela tiden haft låtar, just nu har jag nog 50 låtar klara. Vi är klara att få ut nästa album efter det här redan i maj om ingen lägger hinder i vägen. Kan skivbolaget leverera så kan vi!
För egentligen tycker han fortfarande att de långa uppehållen mellan skivor är ett tecken på något osunt.
- Jag menar, ska det verkligen behöva ta fyra år att få ihop material till en skiva? Är band verkligen inte bättre än så?
Just nu är Imperial State Electric på väg ut i Europa, med ett stopp i Stockholm den 23 oktober. Under tiden finns Honk Machine (Psychout/Sound Pollution) tillgängligt.