Bob Mould - Here We Go Crazy

Granary/BMG

BETYG 5 av 6

Sedan sist har Bob Mould inte bara lämnat Berlin för San Fransisco, han är också lyckligt nygift, och som den äldre distingerade gentleman han är hade man kunnat unna honom en solskensdränkt och kärleksfull popskiva. Men sådan är inte Bob Mould, naturligtvis. 

För samtidigt har det amerikanska folket röstat fram en homofob fascist till presidentskapet, och Bob Mould tänker inte vara tyst. Hans femtonde album är kanske inte lika politiskt explicit som hans Blue Hearts för några år sedan, men albumtitelns tema är högst allvarligt menad och sammanfattar det politiska kaoset, klimatfrågan och mobilberoende, för att nämna några av de samtidssituationer som får Bob Mould att gå igång. 

Desperata tider kräver desperata metoder, och hans hardcoreförflutna är spårbart i tempo och attack fortfarande. Here We Go Crazy går att uppfatta som någon sorts exposé över variationen i hans uttryck över de senaste 40 åren, och åtminstone Hüsker Düs majorlabel-dagar går att spåra i Your Side, som inte hade gjort bort sig på Candy Apple Gray. Det hörs lika tydligt i rättframma gitarrattacker och stenhårt kompromisslöst trumhamrande i det intensiva singelspåret Neanderthal, i Hard to Get och i skitförbannade Fur Mink Augurs för att nämna tre av urladdningarna. 

Den som vill påminnas om hur han i Sugar integrerade melodiska powerpopdimensioner i manglet bjuds på When Your Heart Is Broken, och det djupa mörkret från hans första soloalbum speglas i Thread So Thin. Lost Or Stolen visar prov på hur hans melodiska kraftfullhet fungerar med bara akustisk gitarr, som när han kommer till Sverige i höst, och det fungerar förstås utmärkt. 

Bob Mould har ännu en gång gjort ett strålande album, som i relation till en katalog där dalarna är mycket få och inte särskilt djupa utgör en av de många topparna. 

Av Patrik Forshage

12 mars 2025

Skivrecension