Basia Bulat - Basia’s Palace
Secret City
BETYG 5 av 6
"Mitt hem är min borg", menar Basia Bulat och hyllar det palats som är hennes familjs lägenhet och tillflykt sedan ett par år. Tryggheten i tillvaron har också inneburit att hon tagit sig an arbetet med sitt sjunde album på ett helt annorlunda sätt.
Tidigare har hennes metod varit att skriva sånger på gitarr eller piano, att pröva och vänja in dem live och sedan dokumentera dem på skiva. Den här gången var processen annorlunda. Inspirerad av landsmannen Leonard Cohen satte hon andra arbetstider och arbetssätt, och gick upp i gryningen innan familjen vaknade för att laborera med digitala MacBookinspelningar där vintagerytmer och spröda synthljud var grunden snarare än nylonsträngad gitarr.
Det lever kvar i sångerna på Basia's Palace på flera sätt. Det märks i en känsla av hemtrevnad och tillfredsställelse, det märks i sound och i experimentlusta och det märks i den varma busighet som hon också visade prov på vid sitt korta Stockholmsbesök förra månaden.
I Disco Polo minns hon (delvis på polska) sin uppväxt och hur pappas kärlek till billig polsk pop - så kallad Disco Polo - gjorde genren till familjens soundtrack. I lika stor utsträckning som Cohens Casio-uttryck har det satt sin prägel på den syntiga vintage DIY-känsla som finns på stora delar av albumet.
My Angel med trummaskin, syntar och låtsasfunkbas i någon sorts cod-reggae direkt från det blekaste 80-talet, om det går att uppfatta på ett positivt sätt. För det är samtidigt en kvittrande popsång full av optimism och värme. Ännu mer medryckande är Babys snygga dansanta pop med virvlande discostråkar, och lekfullheten med vänliga små självironiska blinkningar.
Vid Stockholmsbesöket lekte hon fram sina sånger på å ena sidan ukulele och å andra sidan en liten elektronisk gizmo, och en sådan spännvidd mellan det traditionella och det udda kännetecknar också Basia's Palace. För här finns också stunder av allvar och ögonblick av vemod i pianoballader som Right Now med stämningsfulla stråkarrangemang och körer, i den stilla sorgsna The Moon och i drömska Laughter där hennes känsliga sång med spännvidd från det sprödaste höga till det allvarsamma lägre firar triumfer. Ännu mer briljerar hon i avslutande Curtain Call, en torch song där hon kvittrar att hon återföds i varje sång.
Basia Bulat låter som att hon är på en bra plats i livet, och det ger oss hennes bästa album hittills. Må tryggheten och lyckan stå henne bi.
Av Patrik Forshage
19 februari 2025
Skivrecension
Fler texter om Basia Bulat
Basia Bulat - Good Advice (recension)
Basia Bulat - Heart of My Own (recension)
Basia, Emily, Polly, Pieta, Simone - jag älskar er från botten av mitt pennskrin (krönika)
Basia Bulat - Julkalendern 20 december 2024 (intervju)