Neil Young + Promise of the Real - Paradox

Warner
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2018)

När Neil Young åtar sig att fixa ljudspåret till flickvännen Darryl Hannahs nya film, där han för övrigt också skådespelar, skulle man å ena sidan med visst fog kunna hävda att han gör det enkelt för sig. Med lika stark argumentation kan man å andra sidan påstå att Neil Young fortsätter att krångla och göra det svårt för sig.

Med korta låtfragment eller bara ljud - helst så överstyrt som möjligt - bygger han stämningar, och så kontrasterar han det mot en karaktäristiskt liveinspelat 10-minutersjam med oändliga solon. Det är slött. Men när han återbesöker låtar ur sin egen katalog gör han det med både kraft och känsla. I Hey lånar han till exempel fragment av sin egen Love and Only Love och bygger gitarrfeedback runt det som vore det en personlig vendetta mot J Mascis. Bäst är en stämningsfull orgelversion av 40 år gamla Pocahontas, men även förra årets Peace Trails mår bra i den här slarviga bandversionen.

Här finns små ansatser till bluegrass, gammal akustisk country och blues, ett inhopp av Willie Nelson och en Jimmy Reed-cover, och mot slutet till och med en nynnad snutt av The Turtles Happy Together. En stilla Tumbleweed–visa för eftertexterna är en trevlig dessert, och med vänsterhanden har Neil Young tack vare sina bristande ambitioner därmed råkat slänga ihop ett av sina starkaste album på länge.

Skivrecension
Av Patrik Forshage