H. Self - utanförskapskorrespondent

- Jag är gärna en fanbärare för utanförskapet, men folk ska veta att det finns jävligt mycket fult där också, sånt som inte är nice. Och det kan vara skönt att leva som man ska.

Med de trasiga personporträtten på sitt första svenskspråkiga album Skälva hösten 2024 nådde H. Self långt utanför sin trogna countrypublik, och fick recensenterna att dra till med de största vispoeterna i sina jämförelser. Att det inte var en unik lyckträff är tydligt när han bara ett drygt halvår senare nu släppt minst lika starka Efterskalv, hans andra album på svenska lika fullt av empati. Nu har han fått upp farten, och ett tredje album är hack i häl, lovar H. Self.

Henric Hammarbäck har bestämt att vi ska ses på hans lokala pizzeria i Hökmossen söder om Stockholm, men när vi möts utanför är det låst och nedsläckt. Inga problem, Henric tänder en cigg och ringer upp ägaren på mobilen. Strax efter är det upplåst och tänt, och vi slår oss ner med något att skölja strupen med.

Henric har släntrat över från sitt hem, där han tillbringar all tid de varannanveckor när barnen bor på annat håll med att skriva, och skriva, och skriva. Sedan han för något halvår sedan släppte dagjobbet på ett föräldrakooperativ och blev heltidsmusiker finns helt andra möjligheter. Han beskriver den nya tillvaron som omtumlande.

- Och kärv. Det är liksom en uppoffring för att kunna ge det här en ärlig chans. Jag har ju mina tre barn varannan vecka. Så maten måste vara på bordet liksom. 

Ungefär samtidigt slutade Henric jobba tillsammans med David Ritchard, som han samarbetat med väldigt länge. Det var inte ett helt smärtfritt avslut, låter han förstå, men även det bidrog till att möjliggöra ett fokus på den egna musiken som nu inneburit Henrics andra H. Self-album på bara ett halvår.

- Jag skriver så fruktansvärt mycket låtar helt enkelt. Det krävs mer än bara tid för att skriva låtar, men det har underlättat mig enormt. Och det känns skönt att få hålla på med sitt kall ändå. Trots all ångest och stress och så är det värt det.

När albumet Efterskalv först nämndes - ungefär samma vecka som Skälva gavs ut - var det lätt att anta att det var restprodukterna från Skälva, de där inspelningarna som blev över på studiogolvet från förra gången.

- Albumtiteln kom före låtmaterialet - "va fan, Efterskalv, det är ju perfekt!". Men ju längre tid har gått har alltfler nya låtar tillkommit, och nu tar titeln liksom lite ner förväntningarna - "jaja, det är restmaterial".

Men istället för restmaterial är Efterskalv med idel hyperstarka sånger kanske till och med ett starkare och mer sammanhållet album än Skälva. Och möjligen är ett ytterligare svenskspråkigt album på väg hack i häl på de två.

- Jag har alltid varit skeptisk när någon artist som jag själv gillar bara släpper nytt och släpper nytt. Vad är det för kvalitet på det då? Men jag har aldrig skrivit så mycket som nu, och jag gallrar hårt: Det känns som att jag skriver bra material, helt enkelt. Och liksom, jag har inte riktigt har tid längre att vänta. Jag vill skynda på.

Varför har du bråttom?

- Jag vill få bort ekonomisk stress och oro. Det här är det enda jag kan göra, det som jag är bäst på. Ska jag nå fram så är det genom att skriva låtar. Det måste tas några kliv till för att det ska kännas stabilt. Jag är snart fyrtio år, så det har tagit lång tid ändå. Man har ju gått en jävla krokig väg. Det är fan dags nu.

H. Selfs persongalleri

På både Skälva och Efterskalv är texterna fyllda av karaktärer som är ganska kantstötta och luggslitna. Henric Hammarbäck närmar sig dem med intresse och omsorg, och även om de inte alltid är så sympatiska så får man ändå sympati för dem, eftersom Henric alltid skildrar sina karaktärer med empati. Han tycker om dem han sjunger om.

- Det är något som vi har pratat en del om på senaste tiden. jag och mina vänner. Det är så lätt att hålla på och romantisera utanförskapet, med all rätt, där finns otroligt mycket fint. Jag är gärna en fanbärare för utanförskapet, men folk ska veta att det finns jävligt mycket fult där också, sånt som inte är nice. Och det kan vara skönt att leva som man ska.

- Jag är en utanförskapskorrespondent. Det är en stor del av min värld helt enkelt. På många sätt. Och det är faktiskt någonting som jag har haft med mig sedan jag var barn. När jag var fem, sex år var min stora idol Thorsten Flinck. Jag tyckte att det var något konstigt med honom, att det fanns något speciellt. 

Minst tre låtar på Efterskalv skildrar den ensamma mannen som sitter i sin lägerhet, För det lilla, Nascar och MDMA, och kanske Poolen i någon mening.

- Det är väl alltid närvarande. Det är ett perspektiv jag har när jag skriver. Sen så utspelar sig väl inte alla låtar under fläkten. Men den där mannen har varit lite svår att våga sig på att porträttera, man kan vara rädd för att mötas av ord som "manspillror" eller "mansgris". Det är jag ganska jävla trött på. Jag måste kunna få porträttera sådana människor ändå, så det har jag gått på, och det känns som att folk har fattat det. Det känns skönt, för även om man tror så mycket på sina saker så finns det ändå en... ångest och rädsla när man skriver om det jag skriver.

Men det är just i sådana porträtt som den centrala styrkan i H. Selfs texter ligger. Personerna som befolkar hans sånger är inte endimensionella utan mångfacetterade. De kan ha något osympatiskt intill något väldigt sympatiskt.

- Jag vill gärna ha med mig ett förlåtande perspektiv. Även för de här människorna som beter sig fruktansvärt illa, som är idioter - det är inte så svårt att hitta sympatin och empati när man vet deras historia. Det där är något som jag... kanske slåss med hos mig själv. Jag har många sidor, och det är många som är svåra att tampas med. Men jag gör mitt bästa och det finns förklaringar.

Missbruket har funnits på både Skälva och Efterskalv, både av sprit och olika typer av narkotika. Vad tänker du om det?

- Att det är någonting som jag vet mycket om, och som jag behöver skriva om. Jag brukar tänka på att om jag skriver sådana saker kommer jag att få frågor om det. Hur påverkar det mina barn, exfruar? Vad ska de tycka och tänka? Men det är... någonting som jag fortfarande har att skriva om. Hursomhelst. Jag sköter mig.

I hur stor utsträckning är du själv de karaktärer du sjunger om?

- Jag tänker ganska mycket på det. Jag skriver om ganska råa saker liksom, och funderar ibland på vad folk ska tro. Jag menar, jag har ju barn att ta ansvar för. Det är den där klassiska diskussionen om att separera verk från person. Lär känna mig så får ni se.

Tom Waits till exempel byggde mycket målmedvetet upp en karaktär som den missbrukande outsidern på 1970-talet, och gjorde konsekvent sina album och sina intervjuer "i rollen".

- Det hade jag inte kunnat göra, då hade jag fått 18 soc-anmälningar efter en intervju. Det där hade nog stressat mig mer förr än det gör nu. Jag är säker på vem jag är.

När du sjunger Ett jävla träd är det uppenbart att sångens karaktär är en helt annan person än du.

- För där är "jag" ett kvinna. Exakt. Jag tror inte att det är så jävla många män som har sjungit en hel låt utifrån en kvinnas perspektiv.

Ändå finns det dimensioner av dig själv även där. Sångens "jag" har tre barn, precis som du.

- Jag är där. Hela låten är hennes ord till mig. Hon är den som springer in på toaletten, och jag är den som står vid spår två.

Jag skulle vilja påstå att dina texter är politiska. Håller du med om det?

- Ja, det gör jag. Jag tror aldrig att jag har skrivit en låt med avsikten att den ska vara politisk. Men det är klart att låtarna är politiska.

"Mer än bara en rappare"

På Skälva gjorde H. Self en odödlig tolkning av Yasins Rap är ingen konst. En i högsta grad politiskt rättfram text, till att börja med, men bara att tolka Yasin överhuvudtaget var ett politiskt statement i sig självt.

- I högsta grad. Det är jag väldigt nöjd med. Om folk vill dra det till politik så är jag väldigt nöjd med det. Det känns bra, tycker jag.

"Jag skriver det jag ser. Men de kritiserar hellre det jag skriver än att kritisera det jag ser"

- Den är den bästa raden i hela låten, tycker jag. Den raden är central, och den är ju verkligen hyperpolitisk. Hela han är så jävla laddad. Jag spelade i Kristianstad häromsistens, och det är där han ska göra sin första spelning i sommar. Där är det ett jävla hallabaloo och skriverier och debatter om att Yasin ska spela där.

- Han är en viktig artist, tycker jag. Han är mer än bara en rappare, han är en grym låtskrivare. Han kommer bara att bli större och större, tror jag. Mina barn lyssnar också på honom, och jag tycker att det är kul att prata om musik med mina barn. Vilka diskussioner det har skapat i hemmet, som har hjälpt i uppfostran och satt dem på prov och så vidare. För det sista vill jag att censurera musik.

Påverkade Yasincovern vem som lyssnar på dig?

- Jag vill hoppas det, men jag vet inte. Jag tror att det fortfarande är många från den sidan som inte hört den. Vi försökte få tag i Yasin i samband med att den släpptes, men det var omöjligt. Jag är inte ens säker på att Yasin har hört den. Min värld ligger så pass långt ifrån hans, så jag tror inte ens att de uppmärksammat den.

Live har Rap är ingen konst blivit en stor publikfavorit.

- Verkligen. Men samtidigt, det är en låt som tar ganska stor plats i ett set, och nu kommer nästa skiva. Så ska vi fortsätta köra den, eller ska vi inte? Nu har vi ju börjat köra den med fullt band, inte bara gitarr och sång, och det har fått den att lyfta mer, tycker jag, så den kommer nog vara med ett tag till.

Du själv kommer från en bakgrund där du lyssnade på rap?

- Väldigt mycket. Under tonåren - sent 90-tal, första halvan av 2000-talet - då lyssnade jag bara på hiphop. Det är jag jävligt glad för, det var hiphopens guldålder. Det har nog påverkat mig mer än vad jag tror. Det kanske finns en del hiphop i hur jag väljer att frasera och så där, även om det inte är något jag gör med flit.

Så hur hamnar man i americana från hiphopen?

- Man blir som man umgås. Jag är uppväxt i Sala, och jag och mina polare från lågstadiet upp till högstadiet åkte skateboard och höll på med rap.

Från hiphop till americana

- En av mina som höll på med musik flyttade till Stockholm. Så jag klev in i hans repokal, och där hade de vinylspelare. Stones Let It Bleed-platta låg på, med Country Honk. Det var som att... det ändrades på dagen. Hela mitt liv blev ett annat.

- Hiphopen finns kvar hos mig. Men när jag uttryckte mig inom hiphop och rap så kände jag mig aldrig riktigt hemma, på något vis. Men direkt när jag hörde den där musiken på skivan i replokalen, och började gräva i det, då visste jag att det var så jag ville skriva och uttrycka mig. Det började med Stones och Gram Parsons. Som för så många.

Henric kan inte sluta lovorda Gram Parsons.

- När man pratar om Gram Parsons står rockmyten kring honom nästan i vägen för hans geni. Han var så fruktansvärt bra som artist och låtskrivare, för att få folk att upptäcka countrymusik. Han gjorde det i en tid när country var sorterad till en stad eller en socioekonomisk grupp.

Men den så kallade "country-boomen" som avspeglar sig på topplistorna och i allmänintresset idag är H. Self mycket tveksam till. Beyoncé har kanske inte så mycket gemensamt med husgudar som George Jones och Merle Haggard, resonerar han, och den gamla rekvisitan är undanhängd. Stetsonhattarna ligger oanvända sedan många år, ända sedan han la ner Southern Skyline.

- Det är konstigt att se det där nu, jag känner mig jättegammal som har spelat country i 20 år. När vi började så hade vi ju fan knappt en scen att spela på, Det var typ vi, The $1000 Playboys, Rockridge Brothers och Spinning Jennies, David Ritchards band. Det var jävligt svalt. Så det är lite... Men countrymusiken är mitt DNA.

Men på Efterskalv finns inte bara Merle Haggards och Gram Parsons americana-arv, där finns flera andra accenter. I På eget bevåg hörs den där sortens country-soul som kännetecknade H. Selfs första band Southern Skyline, men det går att höra också helt andra riktningar. En folkton. Ett par akustiska blueslåtar. Till och med en jazzantydan. H. Selfs skrivande har breddats.

- Det tycker jag också. Någonstans så sa jag att jag hade tagit ut svängarna, men breddning är nog bättre ordval.

Är det ett medvetet val, eller blir det som det blir?

- Det blir som det blir. Men när jag betraktar de tre svenska albumen - även det som kommer så småningom alltså - så är det en utveckling, och det skönt att känna.

Uppstår breddningen av vad du själv lyssnar på?

- Det finns nog en logisk förklaring. Ju mer man håller på desto mer utvecklas man i sitt hantverk. Men som sagt, jag har också alltid varit en musiknörd. Jag tycker att det är sjukt kul att leta musik, och att hitta pärlor. Jag har alltid blivit otroligt inspirerad av att höra musik, och bli liksom nockad, Det gör mig inspirerad som fan till att skriva själv, så på det sättet påverkas jag ju av vad jag lyssnar på.

- Jag har köpt väldigt mycket skivor och har en rejäl vinylsamling. Men jag är inte så där nördig att jag bryr mig om särskilda pressar eller så, jag nördar snarare ner mig på låtskrivare. Och när jag faller för en låt eller för en skiva, då vill jag veta allt. Verkligen precis allting. Vem som ställde in ljudet för baskaggen.

Mera svensk folkmusik framöver

Fiolen är mer dominerande på Efterskalv, tycker jag. Kanske är det en faktor i det vidgande jag upplever?

- Det är ju Casper (Hedberg) och Agnes (Odén) som spelar fiol med mig, och på Efterskalv är det mest Agnes. Hon är så bra, hon spelar fiol som ingen annan. Folk har sett henne med David Richard under alla år, men jag tror inte riktigt folk förstår vilket vidunder till musiker hon är. Jag ger henne fria tyglar, även om hon tyckte att det var jobbigt i början. Till nästa skiva har vi börjat skriva låtar ihop. Vi har blivit väldigt goda vänner.

- Agnes är ju riksspeleman, men hon är annorlunda. Bara det där att nästan alla som spelar fiol har fioler som är från 1925 och kostar 350 000. Agnes fjol kostar fyra och två. Men bara för att vi pratar om Agnes nu vill jag ändå vara noga med att lyfta Casper också. Han är också grym, och han är en oerhört viktig del i hela projektet, på jättemånga sätt.

- Men såhär: jag tycker att du gör helt rätt analys. Det finns nog inte så många som influerar mig så mycket musikaliskt som Agnes, utan att hon vet det. Jag har lärt mig väldigt mycket på svensk folkmusik genom henne, och det kommer att höras mer framöver.

I H. Selfs band finns numera också rock'n'roll-legenden Stevie Klasson, som kommer från ett helt annat håll. På tal om rockmyter som kan ställa sig ivägen för briljans finns bland så oändligt mycket annat på hans CV att han var med i Johnny Thunders band vid tiden för Thunders död i New Orleans 1991.

- Jag och Stevie går lång tid tillbaka. Han var liksom vår coola rock'n'roll-mentor när jag flyttade till Stockholm som 19-20-åring. Det var han som satte ihop mig med Jonas Öhlund, som producerar allt jag gör idag.

- Så när jag satt ihop det här bandet slog det mig - fan, Stevie! Inte bara det att jag tycker väldigt mycket om honom och att jag tycker att han är en fantastisk gitarrist, dessutom är jävligt snyggt att ha Stevie Klasson med i bandet. Det är en dynamik i att ha Stevie med som ger väldigt mycket.

Svenska inspirationskällor

Sedan han gick över till det svenska språket jämförs H. Self alltmer återkommande om Cornelis Vreeswijk, men den jämförelsen är egentligen bara relevant om vi talar om den åldrande och avmagrade Cornelis som före sin död blev alltmer explicit i sina skildringar av Ann-Katrin, ständigt i långa ärmar, och av en gammal knarkare på Norrmalms polisstation.

För Henric finns det ändå visst fog för jämförelsen, och kanske nya uttrycksmöjligheter dessutom.

- Jag märker att jag bara pratar om amerikansk musik, och samtidigt gör jag musik på svenska. Det är de senaste tre åren som jag har lyssnat på Cornelis, Ola Magnell och så vidare, och börjat gräva i det. Det är jag jävligt glad för, för fy fan vad bra de är. Men hur många finns det egentligen som är i Cornelis och Ola Magnells klass? De är liksom våra Neil Young och Bob Dylan, det finns inga som är i närheten av dem.

- Olle Ljungström också, förstås, framförallt hans texter. Hur han tar sig rätten att uttrycka sig, det är helt gränslöst. Vulgariteter backar han inte för, det tankesättet har hjälpt mig mycket. Jag är bitter över att jag inte hann se honom, hade han levt så hade jag kontaktat honom.

Magnus Lindberg är ett fjärde svenskt namn som dyker upp i Henrics intervjuer.

- Min pappa har lyssnat väldigt mycket på Magnus Lindberg genom åren. Det är samma sak där, jag hör någonting i hans röst, en äkthet och ett liv som tilltalar mig. Dem jag faller för är ofta ganska plågade personer.

En äkthet, något plågat. Rätten att uttrycka sig, att inte backa för vulgäriteter. Det är lika mycket en beskrivning av H. Self själv som av hans förebilder, såväl hiphoparna eller de gamla hillbillyrösterna som hans nyfunna svenska musiklyriker. Det finns ingen i musiksverige som skildrar det och dem som H. Self skildrar, och som gör det med sådan närhet och äkthet. Nå, ingen utom kanske Yasin, då.

Efterskalv (Ella Ruth institutet) finns ute nu. Här är den recenserad. 

Skälva recenserade här, och H. Selfs sammanfattning av sitt 2024 finns här.