The Weather Station - Humanhood

Fat Possum

BETYG 3 av 6

"I've gotten used to / feeling like I'm crazy". Så inleder Tamara Lindeman sitt tredje album om en period av svår psykisk ohälsa. Större delen av Humanhood är fylld av existentiella frågor med mörkblå tonalitet, sammanfattade i textrader som "scared, lost, under dresses". Själv beskriver Tamara Lindeman skivans dramaturgi är kronologisk, att att den börjar i kyla och distansering, av att inte förstå sin roll i ett sammanhang, och att den allteftersom övergår i olika uppkomna situationer och bearbetningar och slutar i hopp och ljusning i sammanfattande lapptäckesbeskrivningen Sewing.

Problemet är att Humanhood inte fångar upplevelserna - varken de mörkaste eller de ljusnande, utan nöjer sig med att observera, redocisa och analysera. Den förmedlar ingen kris, den skildrar inget hopp, den bara redogör om det. Det märks inte i musikens dynamik, som konsekvent är elegant och imponerande men som inte väcker känslor. Det finns fina stunder som framviskade Loney, så lågmäld att rösten knappt ens bär, och såväl titelspåret som Mirror har subtilt snyggt jazzig groove. När hon också arbetar med försiktiga elektroniska verktyg och snabba drum'n'bass-trummor i Window påminner det om soundet på David Bowies Blackstar.

Humanhood är mångsidig och ambitiös redogörelse av processen i samband psykisk ohälsa som i sin lyrik förmedlar det avsedda budskapet. Men ingenstans förmedlar hon de djupare känslor som texterna redovisar - Humanhood är en musikalisk uppvisning från Tamara Lindeman och hennes musiker. Men det är ingen upplevelse för hennes lyssnare.

Av Patrik Forshage

22 januari 2025

Skivrecension