Månskensbonden - Svindel och lågtryck
Septembernatt
BETYG: 5 av 6
Månskensbonden gör fantastisk popmusik, gediget förankrad i en distinkt popkänsla och fullständigt okonstlat i sitt tilltal. Markus Bergfors, som han egentligen heter, har saker att berätta och melodier att sjunga, och han har varken tid, lust eller prestige att hålla på att göra sig till. Svindel och lågtryck är den tredje delen i hans biografiska trilogi, och handlar om hur han lämnar Österbotten för att utforska världen och sig själv.
Inledande Jag åker båt där varken dov synth eller flöjt känns malplacé är en komplett genial popsång om att flytta till Sverige med Finlandsbåt. Den är varm, intelligent och empatisk med vardagliga och nyfiket ömsinta iakttagelser av medpassagerare och besättning, och ett sådant nyfiket och nära personligt perspektiv kännetecknar Månskensboendens hela vardagspoesi. Vi får både lära känna hans närmaste och möta såväl uteliggaren Grateful Dan som damen i restaurangvagnen i genuint intresserade små iakttagelser, detaljer och reflektioner som tar oss med nära intill.
Den geografiska spridningen är stor. Han vaknar I Ardennerna, somnar i Luxemburgparken och åker tåg genom Europa, han jobbar på soppkök i Chicago, möter rasistiska rednecks på Illinois landsbygd, han promenerar förbi Ullevi innan han landar tillbaka i Vasa igen. På samma sätt finns en sådan variation i sångernas musikaliska karaktär som man kan unna sig om man vet om dels att man skriver fantastiska melodier och dels att man har en producent som Henrik Oja att tillgå, och ett band med stark reppresentation från både Honungsvägen och Vasas flora och fauna. Då blir det varmt, snyggt och innerligt liksom av sig självt, vare sig vi talar om indiehits i upptempo som Chicago och den samtidigt vemodiga och euforisk Göteborgs-indiedängan Regnar igen, komplett med doowop-kör, Nick Lowe-citat och nödvändigheten att förhålla sig till Håkan Hellström ("Visst nog sjunger Håkan bättre än nånsin, Men det river inte tag i mig nå mer").
Nattåg tar oss genom västra Europa med en mjuk trumpetserenad och milt träblås, och i gripande Nån som nästan alltid har känt mig sjunger Månskensbonden som en nordisk Matt Berninger mot ett ödesmättat piano, som lyckas med det omöjliga i att skapa någon sorts ljus i en närståendes bortgång. Nästan lika nära kommer Åska, en intensiv tillitsfull popduett i dramatiskt oväder där Kajsa Bergsten bidrar med lika mycket trygghet som den eleganta blåssektionen.
Månskensbondens sånger och betraktelser är varmt vemodiga, nära och fulla av empati. Det är musik som är väldigt lätt att förälska sig i.
Här berättar Månskensbonden om skivan och varför han inte vill prata om Österbotten längre. Åtminstone inte utan att få en liten slant för besväret.
Av Patrik Forshage
11 april 2025
Skivrecension