Jasmine.4.t:s varma trans-manifestation
Jasmine.4.t:s boygenius-producerade debutalbum om hur hon kom ut som trans är fantastisk, och lika omskakande som värmande.
Alldeles nyss släpptes Jasmine.4.t:s lika omskakande som värmande debutalbum boygenius-producerade You Are The Morning. Där sjunger Jasmine Cruickshanks om hur hon kom ut som trans för fyra år sedan och hur det påverkade hela hennes liv. Med mycket smärta lämnade hon sitt äktenskap, sitt umgänge och sitt liv i Bristol, och hittade så småningom en ny gemenskap i Manchesters queer- och transkretsar. På skivan sjunger hon innerligt om hur hennes valda familj och umgänge inget mindre än räddade hennes liv, tillsammans med Julien Baker, Phoebe Bridgers och Lucy Dacus och med ett band där alla musiker är trans.
Du har beskrivit att du fick negativa reaktioner från personer i din närhet när du kom ut som trans 2021. Blev du förvånad över reaktionerna?
- Ja, jag tror att jag blev förvånad. Jag trodde att människorna omkring mig skulle stötta mig, och jag tror att de på vissa sätt försökte, men i slutändan var min optimism förgäves. Jag tror att det är en väldigt vanlig erfarenhet för transkvinnor. Transmisogyni är så utbrett att vi aldrig tvingas ifrågasätta det förrän det tar ifrån oss dem vi älskar.
I låttexterna på albumet finns också en väldigt stark känsla av en varm och omtänksam queer- och transgemenskap som hjälpte dig på vägen. Hittade de dig, eller hittade du dem?
- Jag tror både och. Det var mina gayvänner i Manchester som främst stöttade mig under min tidiga transition, även när jag bodde i Bristol. När jag kom till Manchester gick jag på flera queerevenemang i jakt på gemenskap. Men det faktum att sådana evenemang existerar betyder ju att andra också söker efter det.
Alla medlemmar i bandet är transkvinnor. Hur hamnade ni i bandet tillsammans?
- Det var alltid min dröm att ha ett helt transfeminint band. Det finns så många otroliga transfeminina musiker i Manchester. Jag träffade Eden O'Brien (slagverk) och Emily Abbott (bas) genom Just Do The Thing, en transfem-träff. Phoenix Rousiamanis (fiol, keyboards, arrangemang) och jag träffades på en Alex G-konsert i Manchester. Vi hade båda blivit dissade av våra vänner och var de enda två transkvinnorna där, så vi började prata.
Ditt gitarrspel är otroligt vackert, och jag gissar att det ligger många timmars övning bakom den skickligheten. Det inte bara imponerar med ekvilibrism utan berör samtidigt lyssnarens känslor. Var kommer det ifrån?
- Tack! Jag har tillbringat mycket tid med att lyssna på Adrianne Lenkers gitarrspel. Hon är nog min största influens på gitarr. Jag blev väldigt sjuk i långtidscovid 2020 och ägnade min tid åt att transkribera hennes verk. Jag tycker att hon har en otrolig förmåga att fylla sitt spel med personlighet och känsla.
Du har beskrivit ditt låtskrivande som en process som börjar med att du gråter in ett röstmeddelande i din telefon. Men ändå finns det ljus och hopp i dina låtar.
- Ja, jag tror att hoppet kommer från mina vänner och partners. Jag tror inte att jag hade kunnat ha hopp utan dem. De gav mig energin jag behövde för att resa mig igen och gå igenom min transition. De flesta låtarna på albumet handlar om mina vänner och partners.
I slutet av New Shoes när gitarren tystnar kan man faktiskt höra snyftningar.
- Ja. Det är en låt jag skrev om relationen som blev mitt äktenskap, precis i början av den relationen. Det var en av Lucy Dacus favoriter när vi turnerade tillsammans, innan min transition. Hon föreslog att vi skulle spela in den på nytt för albumet. Jag var först emot idén – jag var mitt i min skilsmässa vid den tiden och trodde att det skulle bli för smärtsamt. Men med tiden växte idén på mig. Till slut bestämde jag mig för att göra det, för jag tänkte att om jag sjöng den låten nu så skulle den handla om min valda familj.
- Men när jag stod i sångbåset kunde jag inte ta mig igenom en hel tagning utan att gråta. Jag tänkte bara på min hund som jag förlorade i skilsmässan. I slutet av den sista tagningen bröt jag helt ihop, och man kan höra mina bandkamrater Eden och Phoenix, samt medlemmarna i boygenius, komma och trösta mig och hålla om mig. Lucy föreslog att vi skulle klippa bort den delen av ljudet, men jag insisterade på att vi skulle ha kvar det, för jag tyckte att det verkligen representerade den omsorgsfulla atmosfären vi hade i studion.
Den svåraste perioden i samband med Jennifers transition innebar PTSD och suicidplaner, och på Guy Fawkes tog hennes vän med henne ut ur lägenheten för att bryta hennes akuta desperation. Istället fick hon blackout, tappade kontakten med verkligheten och vet inget mer om kvällen. Guy Fawkes Tesco Dissociation är en stark varannan-textrad-duett med Phoebe Bridgers som fångar den kvällens djupa ångest. Ändå hittar hon ändå kraften och inspirationen att förändra dess fokus mot en mer hoppfull framtid.
Varifrån kommer styrkan att byta fokus så?
- Jag tror att min terapeut är en stor del av det, liksom min valda familj. Jag gick igenom EMDR-terapi, en ögonrörelseterapi, vid den tiden. Jag skrev låten bara några veckor efter händelsen, och jag hade redan börjat bearbeta det. Så jag tror att jag redan då började se att jag skulle ta mig igenom den perioden. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad som hade tillgång till terapi, det är väldigt svårt att få i mitt land, men jag hade turen att ha en sjukförsäkring genom jobbet som täckte det.
Låten Woman är vacker. Den känns triumferande, som en manifestation. Är det din avsikt med låten?
- Tack. Det var den första låten jag skrev efter att jag kom ut för min dåvarande partner. Som jag sa, jag gick in i det samtalet med fåfäng optimism. Jag var ändå stolt över hur jag lyckades hålla mig sann mot mig själv. Så ja, jag antar att det är en triumferande manifestation. Jag tror att jag verkligen förstärkte det när vi spelade in en musikvideo till låten för några år sedan, som inkluderade mitt första östrogenshot. Att spela in den för albumet i LA med Lucy, Phoebe, Julien och Los Angeles transkör var ett helt otroligt ögonblick för mig. Att ha alla de rösterna bakom mig fick mig verkligen att känna att jag hade läkt från smärtan i det där första samtalet.
Hur var det att arbeta med boygenius?
- Det var en dröm som blev sann! Jag är ett så stort fan av bandet och av deras individuella karriärer. Jag har följt dem alla i flera år. Det var flera ögonblick där jag var övertygad om att jag drömde! Det var en sån glädje att arbeta med dem, det var så roligt. Det fanns inga egon i rummet. Det var en helt och hållet kollaborativ process.
Finns det några planer på att fortsätta arbeta kreativt tillsammans med dem, utöver skivbolaget?
- Jag ska turnera med Lucy i USA i april och maj i år! Phoenix, min bandkamrat från Manchester, kommer att spela i Lucys band efter att de träffades under inspelningen av mitt album. Lucy och jag har alltid delat demoinspelningar med varandra, och hon är en stor influens för mig, liksom Phoebe och Julien. Jag vet inte om vi någonsin kommer att ha turen att få arbeta med boygenius tillsammans igen, men jag hoppas verkligen det!