Celebrating David Bowie , Brixton 2017
(Ursprungligen publicerad i Bowiebunkern januari 2017)
Vi var 5000 människor som hade trotsat tunnelbanestrejken och tagit oss till Brixton för att fira David Bowies 70-årsdag med att lyssna på Celebrating David Bowie, en hyllningskonsert med musikerna från David Bowies sista turné och en lång lista gästmusiker och vokalister. Mänga av oss hade smyckat sig med blixtmålning i ansiktet (roligast hos en mormor från södra London tillsammans med sin dotter och dotterdotter, alla identiskt sminkade), och samtliga beredda att stå i kö hela vägen runt kvarteret innan vi blev insläppta.
En viss ringrost gick väl att spåra hos bandet jämfört när jag såg dem senast på David Bowies A Reality-turné för drygt tio år sedan, men med Mike Garson som kapellmästare och Earl Slick engagerad och tight tog det sig snabbt. I synnerhet Gail Ann Dorsey är ett rent under såväl på bas som när hon nu gavs utrymme även på akustisk gitarr och i sina flera vokalinsatser. Snabbt hittade de tillbaka till den dynamik som ger dem möjlighet att sömlöst placera Starman intill Space Oddity.
Adrian Belew blandade strålande insatser (Heroes bar han helt själv) med mindre vassa, och var också den som tog mest stryk av att killen som skötte ljudet hade en mycket dålig dag på jobbet.
Andra invändningar är att med en så dedikerad publik hade man kunnat ta ut svängarna i låtvalet och välja inte bara ur Greatest Hits-katalogen. Nu stack DJ som Belew satte ihop med Boys Keep Swinging ut, liksom en akustisk Dead Man Walking med Gary Oldman, Win med Bernard Fowler och komplett gospelkör (som också förhöjde Young Americans rejält) och en bedårande Lady Grinning Soul med Holly Palmer. Bowies percussionist Catherine Russell sjöng en naken Loving The Alien, men i övrigt var det en ganska förutsägbar hitparad, och en fin Where Are We Now, också den med Holly Palmer, var den enda låten från de senaste decennierna.
Orsaken till att gästerna inte annonserats i förväg visade sig vara att de inte var så mycket att hänga i julgranen. Nej, inga Last Shadow Puppets. Nej, ingen Marc Almond. Nej, ingen Annie Lennox. Nej, ingen Ian Hunter. Nej, definitivt ingen Mick Jagger.
Istället Simon Le Bon, Le Roux, sångaren från Keane, Spandau Ballet och den ena brodern Kemp, Stings son (!) och Def Leppards Joe Elliott som alltid alltid står beredd att sjunga All The Young Dudes i nostalgiska och välgörande sammanhang.
Angelo Moore från Fishbone var underhållande och nöjde sig inte med att få sjunga minst tre låtar utan extraknäckte som merch-försäljare innan konserten.
Mr Hudsons Starman höjde stämningen och Gaby Morenos Five Years gav rysningar, men i övrigt hade jag hellre hört ännu mer av de utsökta tolkningarna av Bernard Fowler eller av bandmedlemmarna själva hellre än den oinspirerade uppställningen gästvokalister.
Sådana invändningar tar dock inte bort det storslagna i att under tre timmar - för så lång var spelningen - serveras David Bowies musik av David Bowies musiker i David Bowies egen stadsdel. Närmre går det inte att komma.
Av Patrik Forshage
Liverecension